Här presenterar vi våra tio favoritmatcher som Malmö gjort genom tiderna. Inte nödvändigtvis de vackraste och inte ens de viktigaste. Många av er kommer säkert att sakna er älsklingsmatch men vi är inte ute efter någon form av absolut historieskrivning. Vi vill bara lyfta fram underbara händelser under FIFH Malmös goalball-historia.

Listan på klassiska matcher kan göras hur lång som helst men utrymmet är litet och vi har valt ut tio matcher som får våra hjärtan att bulta extra mycket. Men vi kommer heller aldrig att glömma lekstugorna mot DBFK Stockholm (9-4, 1996) och Hammarby (7-0, 2003).

Tio matcher alltså. Nedräkningen kan börja:

10. Akta er för Malmö.

9. SM Kungen. 

8. Äckligt disciplinerat 

7. Vi visade var skåpet skulle stå.

6. Gränslös lycka efter Marans viktigaste mål. 

5. Vi placerade Malmö på världskartan. 

4. Det makalösa slutet.

3. Mize går på vattnet.

2. När ordet "Kethup-effekt" fick ett ansikte.

1. När vi dödade jätten.

10. Akta er för Malmö

22 April 2002

Malmö - Wrecking Crew 7-2

I april år 2002 åkte FIFH Malmö iväg till USA på en kombinerad utbytesresa/jubileumsfärd. Deltagande i Nordöstra Amerikanska Mästerskapen stod på programmet. Och precis som när Kanadensarna i Ontario var med vid Malmö Open 2000 så kretsade allt intresse kring det lag och de spelare som kom från andra sidan Atlanten.

Läktarna var knökfulla när Malmö spelade och det var nästan hysteri bland lagen när lottningen till tävlingen kom. Malmö visade omgående i sin första match vem det var som regerade när man dundrade in ledningsmålet på sitt första skott. Malmö hade hamnat i en tuff grupp men USA:s två bästa klubblag PABA och Spitfire. PABA stod först på programmet av de båda och det blev en riktig holmgång. PABA-centern John Hamilton har ett mycket fruktat skott och Malmöförsvaret hade fullt upp att freda sig från honom. Det blev mycket försvarsspel från Malmös sida men det var Jimmy Björkstrand gav Malmö det viktiga ledningsmålet i matchens inledning.

PABA tryckte på matchen igenom men det var Malmö som gjorde målen, spelade taktiskt smart och vann med hela 7-3 till slut. Sedan väntade de amerikanska mästarna Spitfire. En ännu tuffare match förutspåddes men Malmö gick på knock och förnedrade Spitfire med hela 9-1. Efter ytterligare ett par segrar mot bland andra PABAs andra lag i semifinalen väntade finalen på Malmö. För motståndet skulle Wrecking Crew stå, ett lag Malmö slagit med ett par mål i gruppspelet.

Finalen hade säkerligen också blivit både tuff, bra och jämn om inte amerikanerna börjat jävlas med Malmö före finalen. Amerikanerna försökte på alla möjliga sätt att psyka Malmöspelarna innan matchen. Man beskyllde bland annat Malmöspelarna för att fuska genom att titta genom bindeln. Därför tejpades Malmöspelarnas ögon under finalen men som vanligt är Malmö bäst när man sätts under störst press och amerikanerna och spelarna i Wrecking Crew ångrar nog psykningen ännu.

Ett supertänt och taggat Malmölag gick in och gjorde processen kort med stackas Wrecking Crew. Matchen var slut på 40 sekunder efter tre kanonskott från Malmöspelare stod det 3-0. Till slut blev det seger med 7-2 och det var smickrande siffror för Wrecking Crew. Ingen vare sig död eller levande människa skall jävas med Malmö ostraffat.

Akta er för Malmö! 

Sidans topp

9. SM-kungen

4 Juni 2000

Malmö - Hammarby IF 1-0

Fatmir slog, precis som Malmö utlovat, ner som en bomb i Svenska Mästerskapen år 2000. Peter Fork var skadad och Malmö fick åka till Halmstad med en orutinerad trupp i vilken den egna produkten Fatmir Seremeti skulle få nyckelroll. Visserligen hade han fått speltid redan i Malmö Open men nu var det liksom på riktigt. Fatmir har som ingen annan personifierat Mighty Ducks; Vi-mot-dom-mentaliteten. Den outbytbara Malmö-attityden. Känslan av en goalballens Zlatan sitter där djupt rotad.  

Redan i sin första match från start, SM-premiären mot BBU, dominerade han som sig bör som center men det var som back han agerade under denna match som vi nu ska berätta om. Malmö hade under mästerskapet dominerat och trots att truppen alltså var skadeskjuten så var spelet imponerande. Bröderna Peter och Jimmy Björkstrand flankerades av Fatmir som gjorde ett så starkt intryck genom hela tävlingen att ingen på läktaren saknade Peter Fork.

Svenska Mästerskapen avgjordes för första gången i en rak dubbelserie. Malmö inledde på bästa sätt genom att besegra BBU och plocka en poäng mot Hammarby. Därefter plockades dubbelsegrar mot både Sugi och Brukarhusets IF, vilket innebar att Malmö kunde säkra SM-guldet i returmötet med Hammarby.

Det blev en riktig batalj. Matchen var mer spänd och jämn än välspelad och båda lagen låg och väntade ut varandra. Efter en intetsägande första halvlek kunde man på allvar plocka fram den slitna frasen om att "matchen stod och vägde". Andra halvlek började på ett liknande sätt innan lagkapten Peter Björkstrand steg in i handlingen och tog ansvaret. På ett snabbt och överraskande rotationsskott lyckades han finta bort Hammarby-försvaret och vi kunde notera 1-0 till Malmö. 

Nu fick Malmö matchbilden precis dit man ville. Bra och distinkt försvarsspel och Hammarby tilläts bara få två riktigt heta målchanser på resten av matchen. Den ena var en styrning av Peter tätt över ribban och den andra lyckades Jimmy avvärja bara metern från mållinjen. När matchen blåstes av utbröt ett jubel som fick ekot att springa och gömma sig i Halmstad Sporthall. Att se glädjen bland spelarna var en underbar bild. En storartad tavla. Ett gyllene ögonblick. Första SM-guldet var inhämtat!

Sidans topp

8. Äckligt disciplinerat

18 Maj 2001

Malmö - BBU IF 2-0

Det var SM i Stockholm och 08:orna skulle sätta regerande mästarna FIFH Malmö på plats. Guldet året före, i Halmstad, sades bara vara "flyt" och tack vare att mästerskapet avgjordes i ett rent seriespel. I ett mästerskap med slutspel skulle Malmö vara chanslöst. För att undvika att Malmö skulle få en "lätt" resa till SM-finalen skulle det med alla medel - tillåtna som otillåtna - ses till så att FIFH skulle få en så tuff motståndare i semifinalen som möjligt.

Hammarby angav tonen genom att besegrad FIFH med 3-2 i första matchen men eftersom BBU hade otrevligheten att besegra söders bröder i deras inbördes möte så blev matchen Malmö-BBU helt avgörande och eftersom Malmös spel allt eftersom blivit bättre och bättre gällde snacket bakom kulisserna och inför matchen hur man skulle få stopp på Malmös destruktiva men effektiva sätt att spela goalball på.

Matchen började också precis som vi vant oss vid, ett lugnt spelande Malmö lät tiden rulla och BBU göra misstagen. Malmöledning på straff och efter att skåningarna även gjort 2-0 så fann domarna läget ohållbart. Malmö skulle stoppas och nu fick man tillgripa en ny regel som kallades för "pass ut". Inget annat lag i SM-tävlingen dömdes för en enda sådan medan Malmö enbart i matchen mot BBU åkte på 21 stycken. Horribelt var rätta ordet.

Domarna och BBU-spelarna var i uppror över Malmös spelsätt och vid minst ett par lägen var det mycket nära fullt slagsmål mellan Malmöpågar och ett packe Stockholmsbeundrare.

Trots duktiga motståndare och märkliga domslut fortsatte Malmöspelarna att agera äckligt disciplinerat. Ingen jävel skulle släppas över bron och Malmös distinkta försvarsspel blev bara bättre och bättre desto mer domsluten gick emot.

Vi mot övriga Sverige skulle man kunna säga, och vi vann naturligtvis. Med koll på historien kan man lätt konstatera att det är när vi är som mest hatade vi är som bäst. Matchen slutade 2-0 till Malmö och startade vägen mot det andra raka SM-guldet.

Sidans topp

7. Vi visade var skåpet skulle stå

27 November 1999

Malmö - GBT Gebards 5-1

Vissa spelare och lag levererar när de måste. Plockar fram sitt mest exklusiva kunnande under största press. Stiger fram när andra backar. Inför Marathon-turneringens avslutande grundspelsomgång 1999 såg det riktigt bra ut. Malmö hade inför tävlingen hånats och av de flesta spelare och ledare i Sverige kallats för "köpelag" eftersom man lånat in Stockholmaren Mikael Aspegren. Bristen på spelare i Malmö gjorde att denna transfer var oundviklig men eftersom Malmö nu fick ytterligare spets så stegrades rädslan för Malmö. 

Att alla andra klubbar i Sverige hade gjort det till en vana att låna in spelare räknades liksom inte.

Hur som helst; den massiva kritiken och glåporden eldade igång Malmöspelarna å det grövsta och Malmö gjorde totalt sett sin bästa tävling genom tiderna. Marathon-turneringens upplaga 1999 klassas utan tvivel som den tuffaste som har spelats. Där fanns de bästa spelarna och lagen från Sverige, Danmark, Holland, Finland och Tyskland. Det var tufft, det var tätt och det var ovisst enda in i sista serieomgången.

FIFH Malmö skulle spela mot finska mästarna GBT Gebards i sin sista grundspelsmatch. Både Malmö och Gebards hade trots kapaciteten på de övriga lagen malt ner dem en efter en. Endast Hammarby kunde mäta sig med de två riktigt stora den här gången men inte ens bajen kunde stå emot på slutet, vilket byggde förutsättningar för en äkta seriefinal med de förutsättningar som en finalmatch bör ha: Vinnaren vinner.

Pressen på de båda lagen var alltså ganska så stor. Här behövs det spelare som stiger fram när andra backar. Dörren öppnas; där står Peter Björkstrand, Mikael Aspegren och Jimmy Björkstrand. Matchen var bara barnet när Mikael Aspegren dundrade in ledningsmålet bakom ett överrumplat finskt försvar. Det var knappt de hann höra bollen. Vi vet alla vad ett tidigt mål nästan alltid betyder.

Fart, beslutsamhet och självförtroende växer och som det växte. Malmö spelade drömgoalballl - goalball som den alltid borde spelas av Malmö. Man gav inte de välmeriterade finska stjärnorna en suck av möjlighet att komma tillbaka i matchen. Målen trillade in i en strid ström och mot slutet var det nästan snudd på förnedring. 5-1 till slut och Malmö vann för första gången Marathon-turneringens grundspel och därtill i den tuffaste och svåraste upplagan. 

Det var inte med blida ögon Malmösegern sågs i Sverige men faktum är att Malmö i och med storsegern gav Hammarby en hjälpande hand och spelade bort Gebards även från andra platsen. Malmö etta, Hammarby tvåa - som det alltid borde vara.

Sidans topp

6. Gränslös glädje

2 december 2000

Malmö - HUN-team 3-2

Kommer ni ihåg Marathon-tävlingen 2000. Mighty Ducks kom som regerande seriemästare och visade direkt vem som regerade i Göteborg. Premiärsegern mot Tampere, med ett par av Finlands bästa spelare, gav oss ett visst hopp och trots att formtoppen var långt borta så spelade laget stabilt och såg rejäla ut. Segrarna avlöste varandra och trots att Tampere hela tiden tog imponerande skalper så fortsatte Mighty Ducks sitt segertåg. Det blev dock en onödig förlust mot BBU, vilket gjorde att det krävdes seger mot Hun-team i sista omgångens sista match för att säkra seriesegern.

Malmöspelet såg krampaktigt ut och oavgjort 1-1 i pausen skvallrar om ett Malmölag med nerverna utanför tröjorna. Hade Malmöspelarna fått guldfrossa eller vad var det frågan om?

Malmö-tränaren Henrik Bergkvist beordrade satsning på offensiven redan efter pausen men det ville sig inte. Med dryga två minuter kvar åkte Jimmy Björkstrand på straff för hög boll, en straff som de finska spelarna säkert förvaltade i mål. Rullgardinen ner, den välbekanta spiken-i-kistan, se god dag då.

Jubel bland de andra svensklagen på läktaren och Malmö föll i tabellen ner till en meningslös tredjeplats, till råge på allt passerade av Hammarby. I ärlighetens namn måste det erkännas att till och med de mest trogna Malmösupportrarna tvivlade på Malmö den där gången, det kändes allt hopplösare allt eftersom sekunderna tickade på.

Med tjugo sekunder kvar tog Henrik Bergkvist timeout och beordrade full satsning av storskytten Jimmy Björkstrand. Satsade gjorde Jimmy och bollen for som en raket in mellan de chanslösa Hun-team försvararna och 2-2 var ett faktum men skulle verkligen Malmö hinna med ett mål till?

När bollen återkom i Malmöägo återstod det fyra sekunder att spela. Malmö genomförde ett byte och på nytt beordrades Jimmy till full satsning i samma lucka som givit 2-2 målet. Jimmy laddade om och satsade, för allt vad tygen höll och mer därtill. Det var utan snack det värsta skott som en spelare avlossat i en Malmötröja. Bollen formligen massakrerade det finska försvaret och 3-2 noterades med en sekund kvar av matchen. Obegripligt. Omöjligt att greppa. Men mål.

Det är svårt att minnas riktigt vad som hände sedan. Att döma av glädjescenernas styrka bland spelarna hade vi alla vunnit på Bingolotto, utlovats evig lycka samt världsfred för all framtid. Peter dansade, Fatmir hoppade, Henrik kom springande.

FIFH Mighty Ducks vann serien för andra gången i rad och var första klubblag att lyckas med den bedriften.

Sidans topp

5. När vi placerade Malmö på världskartan

13 Maj 2001

Malmö - Spanien 1-0

Det är något med ordet "först" som hänger samman med FIFH Mighty Ducks.

Malmö var först med att vinna SM-guld på 2000-talet, först med att vinna Marathonturneringens seriespel två gånger på rad och första nationella klubblag att ha med ett renodlat damlag i en internationell damlandslagstävling. Finns det någon annan klubb i Sverige som kan visa upp lika fina meriter? Nej, det finns det självfallet inte.

Och just det här med att ha med ett renodlat damlag i en internationell damlandslagstävling inträffade på våren 2001. Malmö Lady InterCup spelades för andra året och Mighty Ducks lagledning hade bestämt sig för att ge sina egna damspelare chansen att känna på internationell goalball. Malmö satte omgående ribban och visade världsnationen och storfavoriterna från USA att Malmös defensiv inte var att leka med. Den mållösa premiärmatchen mot USA följdes upp med ett lika målfattigt derby mot OS-bronsmedaljörerna Sverige. I tredje matchen föll Malmö mot Danmark som var riktigt bra det året och sedermera vann hela tävlingen.

Efter det att England slagits tillbaka väntade avgörande grundspelsavslutning mot OS-tvåorna från Spanien. Malmö var trots succén tvingade att besegra Spanien för att nå semifinal och det var nog ingen riktigt funtad människa som trodde att detta kunna bli verklighet.

Taktiken var solklar mot ett defensivt starkt och stabilt Spanien - håll nollan och hoppas att Spanien gör ett misstag och efter bara tre minuters spel händer just detta. Spanjorskorna fumlar i sitt försvarsspel och döms för tio sekunder. Malmö får straff och Jannie Hammershøi stegar fram. Vi på läktaren tänker "missa inte nu" och dessbättre hade inte Jani några sådana tankar. Hon sköt och som hon sköt. Bollen for spikrakt mot den vänstra stolproten, Spanjorskan slängde sig men bollen dundrade in i burgaveln och ett klassiskt mål var skapat. 1-0 till Malmö som sedan säkrade hemåt resten av matchen.

Inte kul för publiken men vi älskade det. Malmö lät tiden rulla och fixade många spelavbrott. Inte snällt mot Spanien men vi älskade det.

Laget, med spelarna Lena Saarensalo, Desirée Blomquist, Sarah Winberg och Jannie Hammershøi, slutade på en mycket hedrande fjärdeplats i Malmö Lady InterCup 2001.

Den mest dräpande och enastående kommentaren efteråt fälldes av Jannie då någon frågade henne: ”Förstår du att du har avgjort mot Spanien?” Jani svarade: ”Ja, du, svårare var det inte”. Som om det var den enklaste sak i världen att avgöra mot Spanien. Som om det var någonting man gjorde lite då och då.

Legenden säger att man fortfarande kan känna vibrationerna av Jannies kanon i den ena burgaveln på FIFH-Hallen. Legenden säger också att de andra Malmö-spelarna, halvt på skämt, menade att Jannie bara chansat och att bollen satt där den gjorde var rena turen. Jannie hävdade däremot att hon siktat. Och visst tillhör sanningen Jannie Hammershøi. En sådan hederskvinna ljuger inte.

Sidans topp

4. Det makalösa slutet

7 Maj 2006

Malmö - IFAS 3-2

De flesta matcher man upplevt flyter ihop, blandas och blir till en enda stor match som blir svår att hålla reda på. Vem gjorde det målet där? När mötte vi dom? Spelade han då? Sånt. Vissa stannar kvar. Blir viktiga. Spelas upp inuti ens huvud då och då så att man aldrig ska glömma. Vackra minnen.

Och sen finns det dom som går steget längre; etsar sig så hårt fast i ens inre att man bär dom med sig hela livet. Växer. Blir en myt, nästan.

Det var en fantastisk solig vårdag. Som det ska vara när det är SM-final och viktigaste matchen för året.

Men vi tar det från början: Malmö kom till Svenska Mästerskapet 2006 som regerande mästare och med fem SM-titlar på de sex senaste åren. På pappret storfavoriter men i verkligheten inte alls. Landslagsstjärnorna Fatmir Seremeti och Veli-Matti Aitola var indisponibla, Peter Fork inte redo för comeback och de fullt seende spelarna inte tillåtna att delta. Alltså; truppen fick skrapas ihop av det som fanns kvar. Mikael Aspegren och Jimmy Björkstrand flankerades nu av breddlagets Per Svensson samt Malmö-tränaren Peter Björkstrand, som blivit tvungen att ta ut sig själv trots obefintlig träning och matchning de senaste säsongerna.

Trots struliga förberedelser gick Malmö in i tävlingen respektlöst och besegrade Hammarby inte en gång utan två i gruppspelet och tog poäng via 3-3 i en av dubbelmötena mot IFAS. Insatser som bara de vittnar om ett stort hjärta och stridsmoral av bästa stort. Dessa resultat innebar också att de skadeskjutna regerande mästarna var klara för sin nionde raka SM-final. Då gjorde det inte så mycket att första mötet mot IFAS blev en chock för Malmö som föll med klara 5-11.

Nu väntade repris på fjolårets SM-final mot just IFAS. Det blev en match som hade allt. Matchens första sjutton minuter var ett intensiv finalslag av vansinnigaste sort. En utomstående betraktare hade nog gärna fällt klyschan: ”Matchen står och väger och första målet blir avgörande". Nu blev det IFAS, som inte helt oförtjänt, gjorde det med fem minuter kvar men Jimmy Björkstrand replikerade omgående. Sen spelade vi som i trans. Något som Piotr Lawnichak verifierade när han, med ett studsskott, satte 1-2 med två och en halv minut. Ett mål som på allvar fick igång Malmös anfallsspel och det blev en våldsam slutforcering av ett uträknat Malmölag.

Med 48 sekunder kvar kvitterar Jimmy Björkstrand efter ett kanonskott in i IFAS-buren. Med 21 sekunder kvar gör IFAS Niklas Hultqvist ”hög boll” och det är straff till Malmö. Under sekvensen som följde kastades vi mellan hopp och förtvivlan – och tillbaks. Jimmy siktar, roterar och fläker i väg bollen. Niklas Hultqvist var där bollen kom men det spelar ingen roll, IFAS-spelaren var hursomhelst blott en statist, en orange kon, en åskådare till ett konstverk.

Ett mål blir man alltid glad av – åtminstone när det görs av rätt lag men det finns olika sorters glädje. När vi tar en tidig ledning är glädjen mixad med förväntan. Spär vi på en redan klar ledning finns det något bekräftande i den. När vi kvitterar eller reducerar innehåller den ett mått av revansch men ett avgörande mål i slutminuten gör glädjen totalt hjärnsprängande.

Frågan är dock om inte den allra skönaste glädjen är den som innehåller ett element av lättnad. När det känns som om man andas ut till den milda grad att man blir alldeles knäsvag. Målglädje som innefattar vetskap om att Total, Gudomlig och Komplett Rättvisa har skipats. Ett sånt besked var detta 3-2 mål. IFAS kunde inte resa sig efter det. Jimmy har gjort många mål i Malmö-tröjan. Många viktiga mål men inget så viktigt som det den 7 maj 2006. Malmö tog sitt sjätte SM guld och är Mesta Mästare inom sporten!!!!

Sidans topp

3. Mize går på vattnet

6 April 1995

Malmö - BBU IF 5-2

Under början och fram till och med mitten på 1990-talet dominerade Stockholmska BBU IF den svenska klubblags-goalballen. Man kvalificerade sig för samtliga SM-finaler mellan 1992-1997 och vann också ett antal SM-guld. Man kom också tvåa i Europacupen för mästarlag efter strafförlust i finalen. 

BBU: s härförare var landets kanske genom tiderna främsta goalballspelare Torsten "Totte" Karlsson. I Malmö pratade man om Torsten som om han var en gud. Hans skott var både hårda, snabba och välplacerade - omöjliga att stå emot helt enkelt. Visst har Malmö haft svårt mot många lag under sin 11-åriga historia men inget lag har berett så stora bekymmer som BBU. Det gick helt enkelt inte att slå dem.

Men så en solig Maj-dag 1995 stötte Malmö på BBU i det årets SM-slutspel. Tidigare på våren hade Malmö genom kanonspel lyckats pressa BBU en aning på hemmaplan i Malmö Open finalen (1-2). Nu tvingades man dock klara sig utan en av sina nyckelspelare Henrik Bergkvist och istället sätta sitt hopp till damlandslagsspelaren Maria "mize" Nyberg. "Mizes" form hade varit lite tveksam före tävlingen och inte blev känslan bättre efter en hafsig insats i sergerpremiären mot Sugi.

Så stod dom då där, på andra sidan planen; regerande svenska mästarna BBU IF. Första halvleken bjöd på ganska så jämnt spel. Malmö tog ledningen genom Jimmy men BBU och Totte vände matchen med snabba två mål innan pausvilan. Malmöspelarna var ändå ganska så nöjda med sin insats. Man överraskade med att låta Mize spelade center, vilket hon i första halvlek klarade bra, i andra var hon helt helt fenomenal.

Den andra halvleken av den här matchen är kanske den bästa Malmö gjort genom historien sett till förutsättningarna. Jimmy, Peter och Mize stred som djur mot denna 08:a-fantom. BBU:arna lyckades inte längre sätta press på Malmöförsvaret utan det var plötsligt FIFH:arna som stod för målfirandet. 1-2 blev hasigt och lustigt 4-2 innan någon egentligen hann fatta vad som hänt. Torsten och hans BBU-kamrater tryckte på men helt förgäves. 5-2 slutade matchen till Malmös fördel och det var första men inte sista gången man besegrade BBU-jätten.

Malmö och BBU möttes återigen dagen efter i mästerskapets bronsmatch. Då vann BBU. Det går tyvärr inte att bestrida eller göra något åt. Samtidigt var det ändå en nesa som man på något sätt kunde bära med ett rent hjärta. Det centerspel som Mize kreerade var så obefläckat, så rent, så sant. Det var ett centerspel som betydde så bra mycket mer än de tre poäng som Malmö fick.

Det var ett centerspel som fick oss alla skåningar att skåda ljuset och inte bry oss om världsliga, taffliga och vulgära saker - såsom SM-guld och BBU-segrar.

Helt enkelt: I lördagens 5-2 match mot BBU IF gick Maria "Mize " Nyberg på vattnet!

Sidans topp

2. När ordet "Ketchup-effekt" fick ett ansikte

17 September 1995

Malmö - Motala GBK 7-2 e.förl

Nuförtiden är Malmös goalball-lag aktat i både Sverige och Europa. Man kan nästan både förvänta och räkna med att det blir final i varje tävling. Vi kan skaka, och till och med slå, vilket lag som helst. Annat var det i mitten på 90-talet då Malmös storhetstid ännu inte hunnit ta sin början. Klubben hade aldrig vunnit något och den största framgången var en finalplats i Malmö Open samma år.

Tävlingarnas slutspel kändes mest som en kul grej, något som gav det ungdomliga laget rutin. I ett seriespel kunde Malmö göra bra resultat redan på den här tiden men några realistiska förhoppningar att man skulle gå riktigt bra i ett slutspel med direkt utslagning kunde bara den reservationslöst överoptimistiske ha.

1995-års Örbyhus-turnering inleddes som brukligt starkt. Segrar mot BBU och Motala samt oavgjort mot DBFK Stockholm placerade Malmö på en andraplats i tabellen. Semifinal mot regerande svenska mästarna Motala GBK väntade och ingen vågade väl i sin vildaste fantasi tro på avancemang till final. Malmö inledde dock matchen på bästa sätt. Man tog tag i spelet, rullade upp anfall efter anfall som satte press på Motalaförsvaret och spelade stabilt försvarsspel. 1-0 till Malmö i halvtid och förhoppningarna växte bara för att grusas omgående i andra halvlek när Motala kvitterade. Malmö gav sig inte, fortsatte att anfalla och så kom 2-1 målet. Malmö såg trots alla profetior ut att gå mot final när Motala återigen kvitterade, nu med mindre än minuten kvar.

2-2 stod sig och förlängning fick vidtagas. En spännande och minst sagt händelserik förlängning. Första akten slutade mållöst och nervositeten inför ett straffavgörande började sprida sig i Malmölaget. Då stal en 19-årig yngling från Almvik showen. Den där höstdagen mot Motala fick Henrik Bergkvist så sitt definitiva genombrott. Tre mål på mindre än två minuter i en helt avgörande förlängning avgjorde matchen och som grädde på moset följde Jimmy Björkstrand upp med två mål. Snacka om "Ketchup-effekt" när Malmö gick från 2-2 till 7-2 på förlängningens sista två minuter. Underbart!

I finalen blev det DBFK som stod för motståndet och Malmö segrade med 3-2 i en match som också den borde ha funnits med på den här listan. Ingen kunde väl drömma om att Malmö efter sin succé i semifinalen mot Motala skulle kunna ladda om och göra en kanske ännu bättre match i finalen. Segern mot DBFK innebar att FiFH Malmö vann sin första turnering genom tiderna. Det finns inga ord för vad man kände i samma ögonblick som finalens slutsignal gick. Det finns bara känslor. Man är en del av ett hav av kärlek och glädje. Man är lycklig; i ordets ursprungliga betydelse. Man lever.

Sidans topp

1. När vi dödade jätten

13 Februari 2000

Malmö - Ontario GC 2-1

Så är det då dags. Den mest underbara, behjärtansvärda och känslomasserande match som Malmö spelet under sin historia. Givetvis kan man diskutera om vi valt rätt och kanske undrar du varför vi valt just den här insatsen?

Tja, betydelsefull var den men vi har spelat mycket viktigare matcher. Inte heller var den helt avgörande eller tillkom mot någon av våra ärkefiender.

Nej, orsaken till att vi valde denna match är att det symboliserar en mycket viktig sak: Ingen jävel skall släppas över bron. Med urkraft visade Mighty Ducks vem det var som regerade. Typ; "här är det vi som bestämmer, kom inte här och kom". Med eftertryck bestämmer vi direkt alla premisser; vi visar omedelbart vem det är som spelar sologitarr och vem som står i hörnet och plinkar på en liten triangel. Precis så som man önskar att det alltid ska vara när FIFH Mighty Ducks spelar.

Under Malmö Open år 2000 gästades Malmö av världens bästa klubblag i goalball, Ontario Goalball Club. De svartvita giganterna från Kanada var välkända över hela världen för sitt spel. Med världscentern Jeff Christy som nav malde man ner motståndare efter motståndare. Aldrig förr har ett lag varit så överlägets under lördagens Malmö Open spel som Ontario. Man krossade allt motstånd och släppte inte in ett ända mål på sina fyra gruppspelsmatcher.

Malmö å sin sida gick igenom sin grupp med godkänt resultat. Man vann de matcher som på papperet såg besvärliga ut men tappade överraskande poäng via 0-0 mot det engelska landslaget. Gruppvinsten blev det trots allt och det innebar möte med Ontario i slutspelsgruppen klockan 10.00 på söndagen.

Malmö inledde dagen med ytterligare en mållös tillställning mot Hammarby och formen syntes långt borta men så kom matchen mot Ontario Goalball Club. Vi gjorde makalöst bra ifrån oss. Vi stod upp, vi krigade, vi var det bästa laget och vi spelade med ett stort och genuint Malmö-hjärta och trots att kanadensarna sannerligen hade ett försvar som inte var särskilt lätt att slå hål på så var Malmöspelarna inte nöjda med 0-0. Man gick in på plan och tog kommandot och tryckte på. Redan efter drygt en minut så fick Jimmy på ett dunderskott på en rotation som touchade en desperat sprattlande Rob Christy och betydde 1-0 till Malmö. Vi spelade en otrolig goalball matchen igenom. Dominerade. Tog för oss. Jimmy hade full cirkus med sina rotationsskott och Peter Fork spelade som i trans. Aldrig förr hade Peter Fork spelat så bra som i den här matchen. Han var gud. Det var Mighty Ducks som höll i taktpinnen men så mitt i den första halvleken sköt Jeff Christy ett hyfsat men inte otagbart skott efter en försvarsmiss och 1-1 var ett faktum.

Hoppas vi klarar av att hålla 1-1 eller så tar väl Ontario över och gör tvåan också. Så ungefär tänkte man. Men den här årgången av Mighty Ducks var av ett annat virke; ett av de starkaste lag svensk goalball någonsin fått fram.

Malmö jobbade oförtrutet vidare och fick till slut betalt för mödan när Jeff Christy drog på sig en straff för hög boll. Mikael Aspegren tar ansvaret, kliver fram, siktar på vänsterstolpen och sätter målet som ger oss vår rättmätiga seger.

Perspektivet var perfekt från sidlinjen. Man kunde följa bollbanan hela vägen, hur bollen var på väg in, hur Jeffs väldiga armar kom farande men inte nådde den – och hur den rörde vid nätmaskorna. Ett stort ögonblick! Stämningen var fantastisk och Latinskolans fasta väggar förstärkte publikljudet, så att hela arenan mullrade som en spinnande jättekatt.

I den andra halvleken försökte Ontario-spelarna att trycka på men närmare än ett stolpskott kom man aldrig. Malmöspelarna formligen glänste av spelglädje. Peter Fork dominerade centerspelet och Jimmy storspelade både framåt och bakåt.

Man begriper knappt det nu, tre och ett halvt år senare, att vi spelade ut Ontario. Verkligen spelade ut. Vilket lag vi hade! Och vi vann över världens kanske bästa lag.

Kanske tycker någon att vi, i den här 10-matchgenomgången, har tjatat lite väl ofta om Malmö class of 2000-2001. Vi kan bara hålla med; det har vi men det är ju dessa års upplaga av Mighty Ducks som med allra största sannolikhet är det bästa goalball-lag den moderna svenska goalballen sett till.

Nu avslutar vi den här odyssén med en stillsam förhoppning om att årets och gärna kommande års Mighty Ducks-upplagor ska söka kraft från flydda stormaktstider och visa Sverige i vilken stad gulden hör hemma.

I Malmö.

Där det bästa, vackraste och finaste goalball-laget i världen finns.

FIFH Mighty Ducks!

Sidans topp