Innan Internet uppfanns var pappersutskick nästan uteslutande den enda vägen för information om mitt favoritlag. Varje gång ett "FIFH-brev" damp ner i brevlådan började jakten på en nyhet eller artikel om Mighty Ducks, inget annat kom före och tyvärr infriades den förhoppningen alldeles för sällan. Men så kom Internet och chansen och möjligheten att starta en egen hemsida med bara nyheter om det jag först ville läsa om. Att Sveriges bästa goalball lag skall ha en egen hemsida för supportrar är ju en självklarhet! Mighty Ducks support online är en site av supportrar för supportrar.

Målsättningen är att erbjuda artiklar och notiser skrivet med engagemang och insikt. Allt material du finner på denna sida är skrivet av supportrar, rekryterade för sina kunskaper om laget, förmåga till analys samt engagemang för FIFH Mighty Ducks. Våra skribenter är INTE opartiska, journalistutbildade eller släkt med producenten på TV-sporten. Våra skribenter har följt Mighty Ducks i många år - lider i motgång och gläds i framgång. Det är de som är den riktiga expertisen!

FIFH Mighty Ducks supportredaktion

Magnus, Stefan, Johan, Maria o Carina

Du kan skicka in dina tankar och åsikter till oss via support@goalball.se

Hej därnere – vi är Mighty Ducks!!!

Senaste krönikorna:

2008-01-01	Usch och tvi för nyårslöften
2007-12-24	Decemberstress, tankar & önskning
2007-11-22	25-7 (Arton jäkla plusmål)
2007-11-22	Forza Arttu
2007-09-09	Kärleken man inte visste fanns
2007-07-24	Vykort från medelhavet
2007-07-15	Semester
2007-06-27	Mitt i ingenmansland
2007-04-09	Det finns bara en Florinho
2007-04-08	Familjeliv, högtider och goalball
2007-03-14	Kan jag existera om det inte fixar sig
2007-03-03	Jag och min son Per
2007-02-15	På bottenplanet
2007-01-31	Ormen i mitt goalballparadis
2007-01-17	Från en trea på bottenvåningen
2007-01-01	Hedersgästen
2006-12-18	Julkort från Hurghada.
2006-12-13	Pynt, högtider och slipsfacister.
2006-11-26	Det är i motvind draken lyfter.
2006-11-14	Varför - Därför.
2006-10-08	Kaiserns revansch.
2006-05-07	Livet går vidare.
2006-05-07	Tack pågar.
2006-05-07	Familjefadern.
2006-02-12	Tro, hopp och kärlek.
2006-01-30	Flaskpost från framtiden

Usch och tvi för nyårslöften

Så nu var vi då äntligen framme. 2007 är bortstädat och efter det att röken efter alla raketer lagt sig och champagnen druckits ur väntar 2008. Nytt år, nya tag sägs det. Jag vet inte. Kanske är det bara en lapp i almanackan som dragits av och en ny som sett dagens ljus.

I vilket fall som helst så har jag gjort det igen. Lovat saker jag aldrig kan hålla. Att jag aldrig kan lära mig. Enligt Gallup avgav var femte svensk ett nyårslöfte på nyårsnatten och jag var alltså – precis som vanligt - en av dem. Så snart klockan börjar närma sig 00.00 den 1 januari varje år så står jag där med ett fånigt och sentimentalt flin och lovar att jag ska genomföra en massa omöjliga saker under det kommande året. Fattar inte det där. Jag har provat att lova att börja banta, sluta röka, älska söndagsmiddagarna hos svärmor eller att köra miljövänligt. Med andra ord - saker som jag omöjligt skulle kunna orka eller klara av att genomföra.

Under normala omständigheter hade det aldrig kommit på tal att lova ovanstående saker. Det fattar ju vem som helst att det är bättre att erkänna sitt bräckliga och misslyckade ”jag” än att låtsas som nått annat men problemet är att i den gemenskap som frodas vid detta magiska klockslag så kliver ens svaga ”jag” in i handlingen och tar över. Kanske har det också med ett visst intag av alkoholhaltiga drycker och grupptryck att göra – jag vet inte.

Oavsett vilket, jag gör som alla andra, jag lovar...

Okej, det är väl inte löftena i sig som är det största problemet. Löften kan man väl leva med om de som sagt är nåbara och möjliga. Typ som att lyfta upp ringen när man kissar, krama ihop tandkrämstuben eller skjutsa tösen till ridskolan minst en gång i veckan men som sagt, så enkelt gör man det aldrig för sig. Eller finns det hjältar?

Sådana som högt och tydligt vågar deklarera att "Nu när det blir nytt år, då lovar jag att jag ska bli bättre på att diska". Knappast.

Om jag nu får göra om mina nyårslöften så här i efterhand - i ett mer nyktert om än bakfullt tillstånd, vill jag endast sträcka mig till att lova att jag ska försöka hinna med att se fler Mighty Ducks-matcher under året än vad jag gjorde under föregående år. Att jag ska skriva fler krönikor till Mighty Ducks online samt att köpa en rakapparat till Fatmir.

Och naturligtvis; att bli bättre på att diska.

Dom andra löftena jag avgav i natt har jag redan hunnit bryta...

Med detta önskar jag er alla

Ett Gott Nytt Mighty Ducks År!!!

Tillbaka

Decemberstress, tankar och önskningar

Jaha. Plötsligt är det bara en dag kvar tills den korpulente mannen i rött dyker upp. Jultomten står redan och trampar rastlöst i spelargången och själv tjuvsmuttar jag redan nu, så här dagen före dopparedagen, på starkvinsglöggen. Möllans butiksfönster blinkar epilepsiframkallande av färgglada julstjärnor och hysteriska ljusslingor. December har varit en körigt månad precis som vanligt. Granen ska in, julgransfoten också även om den är helt omöjlig att hitta, julgranskulorna är spräckta och belysningen ur funktion. Barnen ska själv få spöka ut det barrande trädet, mest för syns skull. Först hänger de upp kulorna, sedan går jag efter och flyttade på dem. Rätt patetiskt om man tänker efter.

För att inte prata om allt det julpynt de med stor omsorg tillverkat i skolan och som bara MÅSTE få plats i granen – i alla fall om man får tro frugan. Tur då att man är en sådan fantom på de där med gran klädning så man enkelt och elegant hittar gömställe till dessa långt in i den täta växtligheten. Överallt tomtar klädda i rött. Shit é dom SUGI-fans allaihopa? Nu é det jul igen klingar falskt och skinkan har konstig smak i år. Måste kolla upp om den är inköpt på ICA, i så fall blir det pass på den i år.

Julklappar till nära och kära lär i år – precis som vanligt - packas upp med blickar som säger ”Kan aldrig gubben hitta på något annat än Mighty Ducks-souvernirer?” Det var då jag kom på det. Det är verkligen dags för FIFH Mighty Ducks att utöka, förbättra och förgylla souvernirutbudet. För det är ju FIFH Mighty Ducks-prylar som gäller för alla seriösa shoppare. Jo, jag vet att det finns både tröjor, t-shirts, strumpor, muggar, handdukar och vattenflaskor med mera men önskningarna om att klubben ska öppna upp för fler underhållande produkter att spendera sin månadslön på är ändå många. Med anledning av det och med tanke på att jag är specialist inom området vill jag komma med några förslag inom tre områden med goda förutsättningar att expandera på shoppinghimmeln:

Fösta hjälpen väska!

Enligt många har den bistra goalball-verkligheten blivit allt tuffare med hårdare skott och mindre reaktionstid. Med tanke på det vore en ”Första hjälpen-väska” en bra start på produktutvecklingen. Se framför mig en väska fullpreparerad med medikament såsom plåster, lindor, kylsprej med mera med Mighty Ducks-emblemet på. Tänk dig själv när du slinter med kulan och får en halv gran i fingret eller när du slår stortån i en idiotiskt placerad tröskel. Då kan det kännas skönt och tryggt att trycka på ett Mighty Ducks-plåster. Ett goalballens svar på Bamseplåster liksom.

Man ska absolut inte underskatta symbolvärdet i en produkt av detta slag. Mighty Ducks som den helande kraften, en rödsvart botgörare och smärtlindrare. I detta fall kan jag inte tänka mig en bättre reklampelare än ”Glas-Jimmy”, med ett Mighty Ducks-plåster draperat över ett skadat långfinger. Fördelen är att denna kampanj med all säkerhet kommer kunna användas om och om igen.

Cigarrer
Det ska vara rökfritt på pubar och på hak, du tvingas fimpa din John Silver och din pipa med tobak Att följa den nya lagen är inte lätt, att inte längre inte få umgås och ta sig en cigarett. För klockan blev slagen för oss med denna last, alla vi svaga karaktärer som i begäret sitter fast. Självklart tycker jag att det är på sin plats att Mighty Ducks slår ett slag för alla oss rökare som ingen bry sig om numera. Varför inte ta fram en helt egen Mighty Ducks-cigarr? Några av truppens snyggingar poserande med tre dagars skäggstubb och en cigg balanserande i mungipan och i bakgrunden går solen ned över Turning Torso. Formgivarna gör förslagsvis paketet rödsvartrandigt med ett vitrött alternativ och med en stiliserad bild på en av klubbens mer kända rökare, Per Svensson. Hade jag inte redan varit en välkänd nyttjare av nikotin, skulle jag omedelbart överväga att bli det…

Alkohol
Som bekant så hör inte idrott och sprit ihop. Det vet vi alla men varför kan inte de som håller på med idrott göra det och alla vi andra som tittar på kan ägna oss åt intag av upplevelsen och alkoholen?

Glas till snaps, champagne, whiskey och öl samt fickpluntor funkar bra att marknadsföra när som men är det inte dags att gå ett steg längre? Det ska ju trots allt vara något i glaset också och det finns inga gränser för vad man skulle kunna göra om man utvecklar denna sida. Jag ser framför mig egna bryggerier och vidsträckta vinodlingar med röda och svarta druvklasar. Flaskor som formeras i olika former i fina rödsvarta nyanser. Presentlådor paketerade som miniatyrfyllor till kommande finaler och guldfester.

Och till sist naturligtvis nästa års JULKLAPP! Två oslagbara treor innehållandes:

Paket 1: Björkstrands Besk, Absolut Aspegrens, Fatmirs Fläder.

Paket 2: Päivis Kosenkorva, Steves Smirnoff, och Gin-Jörgen.

Det skulle tamejfan sälja mer än allt annat!

Vem som är mest lämpad att agera affischnamn får ni klura ut själva…

Okej, att smutta starkvinsglögg har en tendens att framkalla lättsamma ordlekar och billiga poänger men på det hela taget finner jag det faktiskt möjligt. Att få drömma och önska sig saker tillhör ju julen. I morgon så bankar förhoppningsvis den röda mannen på porten och då får vi se vad han har med sig i sin säck.

Så full patte mot Julafton!

God Jul och ett Riktigt Gott Nytt Mighty Ducks-År på Er!!!

Tillbaka

25-7 (Arton jäkla plusmål)

”Oavsett om nästa år skulle bli aningen sämre än det gångna så lovar jag på stående fot att inte klaga. 25-7 räcker gott att suga på ett bra tag framöver.”

Oh, ah, I like it. Goalball är kul - i alla fall om man hejar på FIFH Mighty Ducks. Det krävdes 9-0 och 16-7 och vips så fortsatte Mighty Ducks regera i både Sverige och Europa. Det sägs att det nu knappast kan bli bättre. Jag vet inte. Det är möjligt. Oavsett om nästa år skulle bli aningen sämre än det gångna så lovar jag på stående fot att inte klaga. År 2007 går till historien som det bästa av alla Mighty Ducks år. Ska vi ta det igen. 9-0 och 16-7 I två STORA finaler, mot två av Europas bästa lag inom loppet av tre veckor. Detta måste vara nåt unikt i goalballvärlden, eller har jag drabbats av hybris?

Äh, vaddå hybris förresten. Efter 25-7 (Arton jäkla plus-mål) på två finaler så är det ju inte utan att det igår, idag, i morgon sprudlar en viss glädje i alla rödsvarta själar och kroppar. En glädje som innehåller både lättnad och stolthet.

Efter hemkomsten från Venedig öppnade man datorn med förhoppningar om en del avböner från så kallade goalballkunniga runt om i landet. Folk som hela tiden pratar om att Malmö haft tur, flyt och till och med måste ha domarna på sin sida för att vinna. Lite avböner och gratulationer på mailen och på diverse hemsidor var alltså vad man förväntade sig. För även om man har en annan klubb som favorit måste man ju kunna gratulera och imponeras av andra klubbar. 18 plusmål på två finaler mot två topplag går liksom inte att snacka bort. 

25-7 borde givit Mighty Ducks denna respekt men som vanligt så var mailen tom och hemsidorna ej uppdaterade. Tragiskt bara det. På svensk goalballs egna hemsida hade man uppdaterat med resultaten från Svenska Mästerskapen med alla resultat utom finalens. En skandal eftersom SM-finalen måste ses som årets största match rent nationellt. Hade detta varit möjligt om det var en Stockholmsklubb som vunnit finalen? Nu nöjde man sig med att konstatera att Malmö vunnit finalen mot IFAS – men frågan är var 9-0 tog vägen eller har jag bara drömt det?

Inte heller har man med ett ord nämnt eller gratulerat Mighty Ducks till framgångarna ute i Europa. Sidan är kanske inte gjord för den saken men har man inom landets gränser ett av Europas bästa klubblag, som dessutom levererar konstant, så borde man i vart fall kunna säga grattis.

Ångesten var total, jag var rasande, jag undrade hur fan någon på allvar kan låtsas som om Mighty Ducks inte tokdominerat år 2007. Allting är som ett enda stort skämt. Ni förstår säkert vad jag menar så jag behöver inte utsätta er för fler smaklösa exempel. Så när jag satt där framför datorn och skruvade mig som värst kom jag till insikt. Jag vill fan inte ha era jävla hyllningar, vi behöver inte eran bekräftelse, era klappar på axlarna betyder inte ett skit. För vi är FIFH Mighty Ducks och vi är bäst till 110 %, vi gör och presterar, det ni bara vågar tänka. Vi är bäst och vi vet om det. Det är just därför ni tycker vi är obekväma.

Jag kan bara säga att jag tycker synd om er för vi kommer att fortsätta att göra som vi vill och vi kommer att fortsätta att ta titlar. Det är bara för er att förbereda er. Vi kommer att mangla ner motstånd och ni ska vara glada om ni ens får spegla er lite i glansen från söder. Vi behöver inte någon bekräftelse från er, vi har fullt upp med att dominera med världens bästa klubblag ute i Europa.

För det är trots allt så här, mästarna é vi, vi är från Malmö och det räcker jävligt bra för oss.

Se upp därnere – vi är FIFH Mighty Ducks!

Tillbaka

Hyllning till vår favoritfinne

En av våra supportskribenter har fått en ny kärlek under hösten. Det handlar om Johan som fått en ny idol i form av vår finske stjärna Arttu Mäkinen. Johan tycker att han är hästlängder bättre än sin föregångare Vellu. Därför har han skrivit en hyllningstext på detta tema, genom intensivt samarbete med Cornelis Wreeswijk.

Forza Arttu!!!!

Melodi: Hönan Agda

Jag kan helt enkelt inte bara hålla inne

Med en visa om en finne
Han var gammal och utsliten
Bitter och väderbiten
Fansen klagande och gnällde
Att han ej dem tillfredställde
De skrev på en petition
Ge vår finne förtidspension

Tillslut fick han nog och for
Dit där andra finnar bor
Ingen grät när han for hädan
En ny finne var ordnad redan
Och fansen fann sig i sin lott
För dom vänta på nått gott!

Tänk när målen äntligen kom
Fansen blev som galna dom
Vilken skott, den var nog hård den
Vilket skruv, den går i mål den
Fansen dansa runt i yran
Arttu hade fullt bestyr han
Men som han var frisk och sund
Fick alla fans en lycklig stund!

Tillbaka

Kärleken man inte visste fanns

Tänk att det fanns en tid då jag inte brydde mig. Tänk att det fanns ett sinnestillstånd där jag, ovetandes om vad som samtidigt pågick i Halmstad, satt i min studentlägenhet i Malmö och kollade in Baywatch. Och morgonen därpå, som var en måndagsmorgon av alla morgnar, kunde jag slå upp Sydsvenskan och lite förvånat, men glatt, konstatera att FIFH Malmö minsann vunnit SM-guldet igår. Det var det, liksom.

Jag har nog mer eller mindre alltid tyckt om goalball. Typ som medelsvensson gillar schlagerfestivalen. När det väl är kval eller final så engagerar man sig ohämmat, övrig tid bryr man sig knappt om musiksorten. När det vankades OS-spel i Sydney så minns jag att jag efter att ha följt semifinalen mot Litauen satt med tårar i ögonen och konstaterade att resultatet inte gått Sveriges väg. Å andra sidan satt säkert allmänt schlagerälskande Jakob Svensson med familj i Svenljunga och halvbölade när The Ark åkte på pisk i Finland i våras. När så goalballfinalen i Sydney väl drog igång, förtrollades jag av Enggard, Holmgren och de andra i det danska dynamitlaget – och blev såld på goalboll. Ändå minns jag inte att jag älskade FIFH Malmö.

Jag minns att jag jublade då Torsten Karlsson och hans klubbkompisar i BBU under 1990-talet tog sig till final i Europacupen men jag minns inte att jag ens hade förhoppningar om att laget från min stad skulle göra något ännu större flera år senare. Jag minns att jag såg en hemmamatch på Latinskolan någon gång under 2000-talets första hälft men jag minns bara att vi skrek ”ut med packet” varje gång motståndarna gjorde mål och att vi gormade ”Vi vill se Repet vinka” åt den inte alltför smidige spelare som körde löpskolning framför oss under uppvärmningen. Detta bara för att skämtsamt kunna skandera ”jävla diva”, då han följde vår uppmaning. Jag vet inte ens om vi vann. Jag minns Sarah Winberg och hennes debut i det svenska damlandslaget under hösten 1999 men jag minns inte att jag sett Sarah i aktion en enda gång på FIFH-hallens förföriska parkettgolv.

Jag har sett ett foto på mig själv sittandes i en sandlåda, 3 år gammal, med en tajt och oerhört vacker Mighty Ducks-mössa på det hårfagra huvudet men jag minns inte att jag älskade FIFH Malmö.

Det sägs att man föds till FIFH:are men i så fall har min rödsvarta identitet legat undanskymd på anonymitetens bakgård under hela min uppväxt. Jag måste faktiskt vara ärlig och erkänna att jag under mina år på högstadiet gillade såväl DBFK Stockholm som ett ryska posten-hångel i en garderob på en fest mer än FIFH Malmö.

Faktum är att min flickvän har bättre koll på dagens Malmö goalball än vad jag hade på 1990-talet. Jag minns hur jag föreslog för en icke sportintresserad kompis att vi skulle gå på en goalballfight på Latin och att jag låtsades veta allt om laget och dess historia och meriter (för att jag hade ju varit på ett par matcher tidigare) – för att sedan inte ha en aning om när vi fick skrika och när vi skulle vara tysta under matchens gång.

Nu är dock allting annorlunda. Jag styr min arbetstid och mitt familjelev efter FIFH Malmö, jag kan rabbla idrottsskoletruppen, jag kan återge förra säsongens matcher halvlek för halvlek, jag har ”Mighty Ducks – ett lag som ingen stoppar” på CD, jag går in minst 15 gånger dagligen på Mighty Ducks online och jag känner en underbart genuin avsmak mot de blåvita från Tjockhult som jag en gång hade den usla smaken att applådera.

Visst, jag var en av alla de som med knutna nävar i byxfickan plötsligt började gå på goalball igen, då vi harvade som tvåor i Sverige under 2003 – men det var inte förrän jag började jobba i Stockholm som jag verkligen blev så där verkligt kär på riktigt.

Nu bor jag 61 mil från mitt älskade lag och jag måste plötsligt veta allt. Den där barndomsvännen jag levde bredvid hela livet, blev plötsligt någon jag inte kan leva en sekund utan. Jag vill berätta för hela världen runt omkring mig, att jag minsann inte sympatiserar med deras fjollföreningar. Man vet inte vad man har förrän man är tvungen att vara ifrån det, sägs det – och nu vet jag att det är sant.

Vän av ordning undrar säkert om jag, vid en eventuell flytt ner till Malmö igen, skulle kunna återfalla i min smutsiga likgiltighet men där är svaret nej. Det krävdes en emigration till Mälardalen men nu har jag mött Jesus, Gud, kärleken och livet reinkarnerade i en barndomsvän med ett röttsvart klubbmärke och nu släpper jag honom aldrig.

Tillbaka

Vykort från medelhavet

När planet skulle landa tittade jag spänt ut genom fönstret. Det enda jag såg var hav, ljuvligt blått medelhav. Vattnet som närmade sig mer och mer och en viss oro började sprida sig i kroppen. Borde det inte dyka upp en landningsbana snart? Oron är obefogad för en halvmeter innan ännu en flygplanskatastrof hade varit ett faktum dyker det utan förvarning upp en gräsplätt och en landningsbana ur vattnet och SAS-planet kunde landa tryggt på den lilla flygplatsen utanför Chania Stad. Nu påbörjas en veckas semester fylld av sol, bad, pilsner och underbar matkonst på en ö i Medelhavet. Naturligtvis har jag med mig frugan och min svarta Mighty Ducks-tröja på resan men i övrigt skulle allt vardagsmässigt lämnas hemma. Själva resan är tänkt som en avstressande och romantisk avstickare från den gråa och allt för upptagande vardagen. Jag har till och med fått lova att inte tänka goalball under vår veckolånga Medelhavs-visit.

Svårt, jag vet, men det var frugans villkor. Nu är ju hon tack och lov en godhjärtad människa och säkert väl medveten om svårigheterna för mig att hålla detta. Men men…skönt är det i varje fall att slippa stressen man har hemma och ni ska veta att glädjen inuti min kropp var kolossal när planet nuddade grekisk mark och nu försöker jag verkligen bara koppla av och njuta. Det går överraskande bra, i alla fall under några timmar.

Staden Chania är det ultimata resmålet på denna så fulländade ö vid namn Kreta. Vad är det som gör Chania så speciellt? Dels är det staden i sig: sin historiskt intressanta och förtjusande gamla stadsdel, den venetianska hamnen med sitt myllrande folkliv och vattennära tavernor, mixen mellan gammalt och nytt och alla avtryck från olika kulturer. Dels är det närheten till en mängd andra sevärda städer, byar, stränder och sevärdheter. I Chania är det, med Kretamått mätt, nära till nästan allt. Som till exempel den sagolika stranden Elafonissi i sydväst och Rethymnon i nordöst och allt som ligger däremellan, bland annat den fascinerande halvön Akrotiri.

Gemytligt är här också med gängen som flashar senaste videon på stulna mobiler utanför hamburgerhörnen. Tjejerna med sylklackade pumps och pushupade dekolletage som samlar killarnas blickar i ett leende (synd man tog frugan med sig). De intima samtalen över ett glas på någon av uteserveringarna. På stritans catwalk ryms livet i alla dess mest förtjusande småstadstappningar.

Jag njuter som sagt i fulla drag under våra första timmar på denna underbara ö, ty promenad i mysiga hamnkvarter och att lapa glass på en bar är några av mina favoritsysselsättningar. Efter ett par timmar, precis när solen börjar sjunka, är det dags för resans premiärmiddag. Vars en tallrik med Meze är beställd som förrätt och till huvudrätt blir det troligen Souvlaki. Samtidigt som den grekiske kyparen bär fram en karaff av husets röda och ett par vitlöksbröd ställer han standardfrågan:
- Where are you from?
- Malmö...in Sweden.
- Ahhhh, Malmo...very good team!
- Do you know teams from Malmö?
- Oh yes, Mighty Ducks…very famous club.... I saw them in Venice last year, good team!

Frugan provsmakar vinet och ger sitt godkännande men kyparen ignorerar och spinner vidare:
- Are you coming to Venezia this year too? I will be there.

Nu är det kört. Jag svarar:

- Yes of course, we have played there four times and we have three victorys.

Shit, tänker jag samtidigt, nu har jag börjat prata goalball likt förbannat. Jag som hade lovat…

Jag räddas för stunden av att våra förrätter kommer in. Vinbladsdolmar, grillad fetaost, oliver, vitlökschampinjoner m.m. får mig på andra tankar och faktiskt lyckas jag slappna av resten av kvällen.

Jag slår upp ögonen och det är en ny dag. En dag som ska bedrivas på stranden och kroppen täcks av badbyxa, badsandaler och solfaktor 16. Solstolar med tillhörande parasoll tas i beslag nära vattnet och nu är det bara att slappna av - eller kanske inte. Medan frugan tar sig ett dopp kommer jag plötsligt på att jag måste kolla så att SMS-trafiken fungerar smärtfritt mellan Sverige och Grekland men just idag är det problem, så klart. Jag sitter nu omringad av tjocka all inclusive-turister, oljeinkladdade grekiska kroppsbyggare och topplessdamer i alla storlekar men jag är ändå den ensammaste människan på planeten. Jag kan inte nå eller nås av mina rödsvarta vänner där hemma och kan inte inta all den viktiga information som florerar runt om mitt kära Mighty Ducks. För första gången under den här semestern drabbas jag av ångest och tänker herregud, vad gör jag här?!? Vad gör jag på en ö full av tsatsiki och tjocka hundar när Silly Season svallar på som värst därhemma och vad som helst kan hända.

Bedrövad går mot poolbaren för att köpa mig ännu en liten paraplydrink. En finsk sönderbränd medelålders man vid baren ler igenkännande när han ser mig komma i mina nyinköpta Mighty Ducks-badshorts. Han vill prata finska mästerskapsserien samtidigt som han bjuder mig på en grekisk smårätt, gärna för mig. Återigen är det maten som räddar mig från total Mighty Ducks-kollaps.

Det går ett par dagar och jag är själv överraskad över att mina små hermliga goalball-samtal med den finska poolmannen och med den grekiska kyparen räcker för att hålla den värsta Mighty Ducks-ångesten borta. Semestern i sig är härlig och man kan verkligen njuta och bara vara. Fast det är klart mobilskrället funkar fortfarande inte och jag får allt svårare att förklara för min kära varför jag allt som oftast försvinner med blicken, varför jag titt som tätt missar viktiga info som hon delger mig och jag skulle vid dessa utflykter till min egen lilla värld troligtvis inte skulle märka om det klev upp en grön UFO-skapelse ur poolen. Kanske om den hade en rödsvart matchtröja på sig.

Värst ångest och hemlängtan blir det torsdagskväll när jag vet att Mighty Ducks truppen samlas därhemma för träningspass. I samma stund som kvällsskuggan börjar inta vår veranda höjs humöret då helt plötsligt min mobil piper till och mot alla odds tar emot ett meddelande. Med spänning och nervositet läser jag info från dagens träningspass. Jag får veta att några spelare är på semester men att alla närvarande är friska, pigga och glada. Inga spelare är sålda och läget i Mighty Ducks-borgen är lika tryggt som när jag åkte. Försöker svara men tydligen kan jag inte skicka SMS bara ta emot! Teknikens under upphör aldrig att förvåna. Skit samma, nu vet jag att allt är lugnt därhemma i min favisklubb.

En timme senare sitter vi på balkongen och ser hur solen tar sitt kvällsdopp i Medelhavet. Vi har Tomas Ledins ”Sommaren är kort” på stereon och var sin kall öl i handen. På bordet framför mig ligger Torbjörn Flygts ”Män vid kusten” som jag sett fram emot att läsa så länge. Läget i Mighty Ducks är under kontroll. Jag har semester. På riktigt...

Tillbaka

Semester

Lördagsmorgon. Ledig och utsövd för en gångs skull. Nybryggt kaffe i koppen, tidning på bordet och ”ring så spelar vi” i högtalarna. Solen strålar in i köket och det gör mig inget hur uppenbart smutsiga fönstren är. Där ute kvittrar fåglarna och Malmöborna strosar omkring med solglasögon och shorts. Sommaren och semestern är här efter mycket möda och stort besvär.

Semester, detta vackra ord som innehåller så mycket. SEMESTER - det man längtar efter hela året. Som aldrig kommer fort nog men som samtidigt har en tendens att försvinna lika fort som den kom. Hade min röst räckt till annat än att heja fram Mighty Ducks när de spelar hade jag kanske brustit ut i en lovsång till SEMESTERN så att grannarna med sina fula baddräkter och rosa skinn hade sett sig tvungna att slå en signal till Skansen och tipsa dem om en ny artist inför nästa veckas Allsång.

SEMESTER har jag, från och med idag. Det som fattas mig är två träd och en hängmatta för att göra idyllen total. Då skulle jag ha bränt en CD-skiva med mina favoritsånger, letat upp en oläst bok av Marklund, Mankell eller kanske en Oates och lagt mig till rätta i väntan på att köttbiten ska slängas på grillen senare på kvällen. Ser ni idyllen framför er?

Som i alla paradis och idyller finns det dock en orm och ormens namn är kulisserna. Ja, inte så mycket kulisserna egentligen, det är väl snarare det som händer bakom dem som stör friden. Det som i vanligt tal brukar kallas ”Silly season” är i full gång och mängder med olika rykten florerar gällande befintliga och icke befintliga spelare i Malmötruppen. Ena dagen ska Jimmy flytta till någon klubb i Spanien, andra dagen är någon stjärna från Litauen på ingång. Som supporter har man ingen aning om vad som egentligen händer. Tänker klubben släppa sin bästa målgörare och ersätter man honom i så fall med en utländsk stjärna eller satsar man på hemvävt. Frågorna är många men svaren få så här dags på året.

Efter en intensiv vårsäsong tar många av spelarna nu likt mig semester. Man tar med sig segrar i Danmark, Finland och Tyskland, vilket måste ge ett gigantiskt självförtroende. De är värda ledigheten. Verkligen.

Micke och Lena ska tydligen ta med sig dottern till Kroatien (hade jag varit bara aningen mer konspiratoriskt lagd hade jag nog funderat på om grannlandet Slovenien och klubblaget Ljubljana haft nåt med deras semesterval att göra). Per tar väl en tur till sina hemtrakter norröver där myggen flokas så här års. Steve kanske träffar någon och får behandling för olyckan han råkade ut på träningen då han glömt suspen. Att Fatmir lyfter vikter och hoppas att ryktena om att ett OS avgörs i Peking nästa år är fulla av substans är nog ingen vild gissning.

Det sista min chef (som håller på IFAS när de vinner och tycker goalboll är oväsentligt när de förlorar) sade till mig igår, när jag skulle sluta för SEMESTER, var "vilket lag var det som spelade ut Mighty Ducks i vårens Malmö Open-tävling och vann semin med 5-1?” Till både hans och min förvåning började jag sjunga med en klar och vacker stämma: "6 SM guld – ja dé har vi. 6 SM guld ja dé har vi. 6 SM guld, 6 SM guld, 6 SM guld ja dé har vi." Sedan hoppade jag upp på min gamla trogna Monark och cyklade hem i den ljumma kvällen. Med ett leende på läpparna och en känsla av att ha all tid i världen.

Nu har jag inga träd och ingen hängmatta, jag äger inte ens en Sony cd-player längre. Det blir i stället att ligga på gräsmattan och jaga bort katterna från tomten, fukta läpparna med en lite drink, läsa Nobels testamente av Liza Marklund (fantastisk bok) och lyssna på Ledin på stereon inne i huset. Inte så illa det heller faktiskt. När spelarnas semestertid sedan är över och det är dags att på allvar ta tag i höstsäsongen hoppas jag att spelarna laddat batterierna ordentligt och att de är redo att kriga för nya SM guld och Venedig-triumfer.

Det finns en backe som ligger på vägen mellan min bostad och puben där jag brukar befinna mig efter att Mighty Ducks spelat matcher. Att gå uppför den efter en förlust är tungt, så tungt. Efter en seger däremot, kan jag för ett ögonblick få för mig att jag är Michael Johnsson och rusa upp för den i rekordfart och sträcka armarna i vädret när jag nått toppen. Jag vet fortfarande inte om någon har sett mig en sådan kväll men det får väl gå i så fall och till hösten ska jag göra det igen och jag kan knappt bärga mig…

Tillbaka

Mitt i ingenmansland

Det är mitt i sommaren, mitt i ingenmansland. Ja, vad finns det egentligen att säga. Massor förstås, eller ingenting. Vad som än fanns att säga om vårens goalbollande så har det redan analyserats och debatterats med eftertryck både i FIFH-Hallen, på puben och i sängkammarna. Bäst att lämna våren där hän, tänker jag. Bäst att skriva om vafan som helst men inte just det. Nåt helt annat, tänker jag. Försiktiga blickar framåt, lite barnslig lek med hunden, kylskåpsmagneter och siffror…

Golden retrievern Milou? Jodå, tackar som frågar, det är bra med honom. Men eftersom han börjar bli lite rund om magen har jag satt honom på diet och försöker dessutom motionera honom mera. Bästa motionen för en hund är väl att trigga igång hans djuriska instinkter, tänker jag med ett blodtörstigt leende. Eftersom han är totalt galen i papper och sätter huggtänderna i både sydsvenskan och räkningarna så skriver jag helt enkelt ut en lagbild på danska herrlandslaget och lägger det på balkonggolvet. Korkar upp en burkcola och slår mig ner i solstolen. Och se där, snart sätter motionspasset och de djuriska scenerna igång. Martin Enggaard försvinner med ett nafs i hans väldiga käftar och Ricky Nielsen får sig en nagel i mellangärdet. Efter halva måltiden verkar Milou nöjd och belåten och lommar sakta iväg med Peter Weichels smalben dinglande i mungipan. Stärkt av experimentets framgång skriver jag även ut en bild av Steve Olsson men denna ägnar Milou inte en sekunds uppmärksamhet. Även hundar har vissa krav på standard.

Helgen som gick inkluderade allt som tillhör midsommar. Dans runt stången, förkovring i matens ädla konst, nubben, sillen och glädjen. Dessutom hann jag i söndags med några färgglada drinkar på ”lilla” tillsammans med ”Stockholms-jocke”. Jocke, för dagen gåendes i ett par bedårande himmelsblå tofflor, påpekade glädjen över att Mighty Ducks testar något nytt. Jag trodde vi snackade nya matchtröjor, nytt tejp, nya vattenflaskor men efter ett par minuter insåg jag att han menade det nya spelsystemet. Visst, jag håller med om att det är spännande men någon riktig stjärna på djupare analyser, strategier och spelsystem har jag nog aldrig varit.

På våren förra året satte jag upp alla spelarnamn på magnetbrickor och arrangerade tänkbara uppställningar på kylskåpsdörren. Riktigt pedagogiskt, tänkte jag. Nu äntligen skulle man kanske få lite bättre koll på det hela men i takt med att silly season förändrade Malmötruppen och med tanke på hur illa ställt det är med mitt ordningssinne så kan ni själv förstå hur rörigt mitt kylskåp såg ut. Projektet föll snart i dvala och nu punktmarkerar Micke Aspegren min matsedel medan Per Svensson och Fatmir Seremeti delar på det tunga ansvaret att bära upp mina inköpslistor. Peter Fork har börjat tappa fästet ordentligt och faller i golvet med en smäll varje gång jag hämtar en välkyld Coca Cola. Dåliga omen så låt mig därför runda av med en släng av skrock och nummermystik.

Idag är det 35 dagar sedan jag såg Malmö Lady Intercup och goalball live senast. 3x5=15. Lika många veckor som det på måndag återstår innan det är dags för årets Svenska Mästerskap. 15 är också talet för den största segermarginalen i Malmögoalballens historia. Slutligen kan 15 även vara de fyra Malmölagens sammanlagda placering i årets Malmö Opens tävling. Inte särskilt kul men besvikelsen där berodde enkom på att jag var allmänt hängig och spillde ketchup på min rödsvarta Mighty Ducks-tröja. Nu råder nya tider. Ett nytt Malmö och en frisk supporter med nytvättad tröja.

SM-seger i Halmstad alltså. Allting pekar på det!

Tillbaka

Det finns bara en Florinho

Det finns dagar, sådana dagar då man egentligen inte hade tänkt skriva en krönika eftersom det inte var så länge sedan sist och eftersom man egentligen inte hade tid men det finns dagar. Dagar då man bryter mot det man hade tänkt sig och bara gör det som man måste göra. Som att skriva en krönika och som att skriva att just den här krönikan till Florim Seremetis ära.

Jag satt på åskådarplats i FIFH-Hallen för bara några timmar sedan. Minuterna efter de briljanta striderna mot Europamästarna från Danmark. Sög hårt på karamellen att Malmö just besegrat de regerande OS- och EM-mästarna. Jag satt där på stolen och pratade med en annan kompis som brukar följa Mighty Ducks i vått och torrt. Då gick Florim Seremeti, i par med Jimmy Björkstrand, förbi strax framför. Florim tyckte det var skönt med en seger mot Europamästarna.

Han sa: "För så jävla bra är dom ju inte".

Jag log stort. Exakt den underbara kaxighet, som inte ska förväxlas med brist på ödmjukhet, som präglar äkta Malmöiter. Exakt den Mighty Ducks-anda som räckt för att göra ett kvarterslag från Sveriges tredje största stad till Europamästare för klubblag och exakt den attityd som man bara kan använda om man förtjänat den (läs: folk i Mighty Ducks)

För det var inte bara efter matchen som Florim Seremeti visade attityd idag. Rörligheten, viljan, kreativiteten, tempoväxlingarna, precisionen, oförutsägbarheten och respektlösheten; ja allt fanns på plats i comebacken. Florim vågade - och vann.

Florim Seremeti var den idag som allra mest visade att han förstod att det enda sättet att knäcka Danmark är att inte dras ner i deras statiska och fantasilösa spel. Florim stod väldigt sällan still idag. Han rörde sig över hela banan, tog initiativ och fintade bort danskarna - han gjorde en av sina allra bästa elitmatcher i Mighty Ducks. Just i sin comeback.

Jag är gammal nog att veta att goalball spelas i samklang mellan tre spelare på plan och några andra på bänken men vill ändå påstå att det var Florim och två andra spelare i laget som ska tilldelas ett alldeles speciellt betyg efter dagens två elitmatcher och jag tänker givetvis på den nya firman Florim-Fatmir-Jimmy. Fatmir, som jag alltid vill berömma, räddade förmodligen flest bollar och visade en gryende formtopp och så Jimmy Björkstrand. Ständigt denne Jimmy. Jag tror inte Mighty Ducks kan förlora med Florim och Jimmy på plan samtidigt. Vilken rörlighet, variation och vilja samtliga dessa tre herrar visade upp. Fortsätter Malmös nya firma att leverera sådant här spel finns det inte många lag i Europa som rår på Mighty Ducks.

Det är så klart lätt att bländas av sin egen förträfflighet och om vi ska vara riktigt ärliga så fanns det misstag. Försvarsspelet och anfallsspelet gick inte alltid hand i hand. Passningsspelet kan bli bättre och den nya spelstilen slipas till ytterligare.

Låt oss anta att även Peter Björkstrand såg detta, låt oss anta att detta är detaljer han slipar extra på under den närmaste tiden och låt oss komma ihåg att Malmö de senaste veckorna fullständigt erövrat Norden. Seger i Finska Mästerskapsserien förra helgen och totalseger mot Europamästarna från Danmark denna helg. Mighty Ducks är på gång!

Och det här var en av dessa dagar som vi kommer att minnas ett tag. För Jimmys vansinnigt vackra mål, för att Fatmir växte ytterligare några centimeter som center och för att lagets lille joker Florim Seremeti visade vägen med okuvlig Mighty Ducks-anda. Vilken underbar högtid Påsken visar sig vara vissa år!!!

Tillbaka

Familjeliv, högtider och goalball

Solen skiner och jag har hittat lä på min veranda. I glaset en slögrogg (gin, grappo, en skiva blodgrape eller annan citrusfrukt och en näve is) och i handen utskriften av Mighty Ducks-truppen i fyrfärg. Gingroggen är ett säkert vårtecken och förebådar att något stort är på gång. Fast det är knivigt det här med familjeliv, högtider och goalball. Det är många olika detaljer som måste fungera sinsemellan för att allt ska gå runt. I år ställer FIFH Mighty Ducks till det lite extra när man lägger hemmamatcher mot regerande Europamästarna Danmark på självaste Annandagen.

Perfekt tycker många. Då är man ju ledig från jobbet och kan förbereda sig väl inför striden men för alla är det inte så lätt. Påsken är en av få helger som osvenskt nog firas tillsammans med familjen och för många kan det vara svårt att "få ledigt" från det för ett packe med goalballmatcher.

Det är dagen före nu - Påskdagen om man så vill – och man har jobbat flera veckor med att bearbeta fru, barn, mamma, pappa, svärmor och svärfar. I min bearbetningsstrategi ingick planen att i år vara riktigt ärlig. Jag öppnande mig fullständigt och blottade min skäl när jag med darrande stämma berätta för släktmedlemmarna hur underbart roligt jag skulle tycka det vara att kunna gå till FIFH-Hallen på Annandag Påsk och hur mycket jag vill det. Det finns väl ingen som vill hindra sin livskamrat/släkting från att ha riktigt roligt?

Dessutom har jag påmint dem om att påsken är en lång helg. Att vi mycket väl hinner med allt det där med äggmålning, påskkäring-utklädnad, påskmålltider med mera. Långfredagen, Påskafton och Påskdagen ska vi alla vara tillsammans, njuta av påsken, vädret och maten och snapsen men på Annandagen måste jag bara till FIFH-Hallen och se Mighty Ducks mot de regerande Europamästarna från Danmark. För ni förstår väl att det här är matcher som ni inte får missa?

Florim Seremeti gör comeback, bara det en bra anledning till att inte sitta hemma. Peter Fork är också tillbaka på riktigt allvar och så får man chansen att se Sveriges EM-hopp Fatmir Seremeti skrämma slag på danskarna bara veckor före EM-avgörandet.

Tro det eller ej men jag lyckades övertyga hela släkten. Tre dagar tillsammans är allt för bra vare sig det är goalballmatcher eller ej. Som min farfar brukade säga ”Släkten är bra att ha men de skall befinna sig i en ram på vägen”. Han hade koll han – farfars-gubben.

Nåja, så nu när jag sitter här på min veranda Påskdagen den 8.e April på eftermiddagen kan jag så smått börja ladda för morgondagens äventyr. Jag hoppas jag får se mitt Mighty Ducks med god fart, frenesi och fantasi. Ett lag som visar stort hjärta och stor vilja. Förhoppningsvis har vi fått bukt med de försvarsbekymmer som spelade oss ett spratt i de senaste matcherna mot danskarna. Om vi får till en bra insats skall de inte vara omöjligt att vinna. Malmöitiska segrar mot danska lag är ett säkert vårtecken, lika säkert som påsken och den stora chokladfrossan. Därmed är även påsken tonårsfinnarnas stora högtid men i dagens metrosexuella samhälle hittar man nya lösningar på det problemet.

Uppe i Stockholm samlades tydligen ett stort gäng under påsken för att hjälpa varandra med att klämma finnar. Varet ska ha sprutat så det stod härliga till!

Hej därnere – vi är Mighty Ducks!

Tillbaka

Kan jag existera om det inte fixar sig?

Alvedonbehov. Jag vaknar med Alvedonbehov. Det är väckarklockans fel. När den ringer sätter den omedelbart igång bankandet i huvudet och andra mänskliga reflexer inuti mig: omedelbart krav på mer sömn, hat mot en värld som tillåter en klocka att ringa så tidigt, Alvedon; tack!

Hasar mig ofrivilligt och mycket långsamt upp ur sängen och ut till kaffebryggaren. Åtta koppar vatten och fyra mått bönor. När det är färdigt behövs två sockerbitar och en lite skugga mjölk. Inte glömma den röda Mighty Ducks-muggen! Den svarta nyttjas bara på matchdagar, aldrig annars. Vi har alla våra ritualer. F-n att inte Kung Artur kan spela med oss den här gången. Han hade rastat KUKA-försvaret än en gång och säkert gjort fler än de fyra baljor han stänkte in senast mot dem.

Ut i morgondimman. Vart kom den ifrån? Hämta tidningen i den lätt rostiga brevlådan. Barn som ska upp. Mackor som ska bres. Tänder som ska borstas. Kommer Jussi att spela? Hur ska vi stoppa honom? Med våld? Då var det dags för att bege sig. Skolan först. Puss, puss. Pappa kommer klockan kvart över tre. Next stop: Dagis. Puss, puss. Pappa kommer klockan tre.

På vägen hem kommer ångesten för första gången på riktigt allvar så här med dryga två veckor kvar tills serieavgörandet. Hur ska jag klara av att existera om vi nu inte fixar det? Vad ska jag göra? Gråta? Nej, det blir nog inte aktuellt. Sist jag grät var efter 2-3-förlusten mot IFAS i SM-finalen 2003. Det ska inte upprepas. Så var man hemma framför datorn. Det finns mängder att göra. Mycket som skall skrivas till jobb. Kollar in ”att göra-lappen” som sitter pydligt uppsatt på skärmen. Alvedonbehov. Låtsas ointresserad och tittar på klockan bara därför att. Man har väl rätt att veta vad klockan är? Det är väl inget brott? Jajaja. Tiden går och en del blir faktiskt gjort. Så dags att stänga av datorn och ta på sig skorna.

In i bilen och mot IKEA. Ny kökslampa och hatthylla skall inhandlas. Folk har ju rätt att ha nått att lägga huvudprydnaden på nått de kommer på besök. Blir stirrig på vägen dit: vi vinner väl i Finland! Jag är helt säker! Fatmir och Per styr upp det. Vi vinner! Fattar ni, vi vinner! Nästan framme så sätter schizofrenin in på fullaste allvar. Vi missar seriesegern! Old Power spelar som gudar och Näpäjä-lirarna skjuter Malmöförsvaret i sank. Vi förlorar! Fattar ni, vi förlorar! I’m the yo-yo man, always up and down. Tröstköper två DVD-filmer (Wallander och Beck) i Brittas tobak på hörnet. Känner mig något lugnare. Försöker fokusera på enkla ting: andning, gång, tal.

Hemma igen. Disk. Tvätt. Några telefonsamtal. Hur blir det med Jimmy, har influensan lagt sig? När är han tillbaka? Och då menar jag: exakt? Inte flumtid, typ, ja, han tittar väl förbi på någon träning inom de snaraste. Varför finns det inte en Mighty Ducks-sida på nätet där man kan följa Henriks puls dygnet runt? Där Peter Fork guidar oss igenom sina favoritalbum? Där alla Mighty Ducks mål genom tiderna går att återuppleva i Real Player? Dagis först. Puss, puss. Har dagen varit bra? Next stop: Skolan. Puss, puss. Har dagen varit bra? Hem igen. En ny kopp kaffe. Klockan är fyra, frugan anländer. Har du haft en jobbig dag? Ja. Själv då? frågar hon. Jättejobbig! Middag.

Tillbaka i bilen. Är vid hallen lagom tills det att uppvärmningen är över. Mycket folk. Steve är där. Per, Fatmir, Lena och Florim. Peter Fork dricker vatten och Micke och General Peter diskuterar vid sidan. Hur ser det ut nu då? Lagen delas upp. Fatmir sylvass som vanligt. Bra försvarsspel från alla. Efter ett tag ändrar General Peter lagen och efter ännu en stund ytterligare en gång. Fortsatt bra spel men nu också en del enskilda misstag och slarv med höga bollar. Mellan de olika matcherna blir det nojs, trams och synnerligen oorganiserat kaos. Jag blir helt orolig.

Pratar med några jag känner: ska det vara såhär? Kan de inte ägna tiden åt något vettigare? Öva precision, straffar eller skruvar. Jag märker hur min röst går upp i falsett och hur blicken irrar. Vännerna lugnar mig. Ser du inte så bra stämningen är? Ser du inte hur laddade de är? Ser du inte att de bara går och väntar på att få sätta sig på flyget mot Finland? Efter speltimmen traskar truppen in i lilla hallen för teknikteori och praktisk nötning. Hade planerat att snacka med Fatmir efteråt men modet sviker mig och jag flickrodnar. Vad är det med mig: jag har träffat och snackat med flertalet kändisar och högt uppsatta män genom mitt yrke och aldrig varit speciellt nervös men när jag kommer nära någon i Mighty Ducks organisation så får jag feberyrsel. In i bilen igen och mot hemmet. Pyjamaspåklädning. Ut på nätet.

Har plötsligt etablerat en mailkontakt med en Finländare. Han tror på….Mighty Ducks. Tack! Får mail från Pessimist-Lasse. Han tror på en tredjeplats i serien, såklart. Besöker goalball.se och läser tills ögonen blöder. Vore det inte läge att testa Henrik nu? Han måste vara sugen som fan. Frisk och fräsch. Grannen kommer in. Vi tar en stänkare och pratar lite goalball. Han lovar vinst i Finland. Och om vi inte kan besegra de där finska ”full fart framåt-lagen” så ska jag köpa upp mig på gamla Galenskaparna-videos.

Natt nu. Svenska ballader på stereon. Checkar mina gamla krönikor i arkivet på Mighty Ducks support-sidan och upptäcker att jag i December skrev följande: ”Låt säsongen 2007 bli året då vi gör supporterkultur av goalballen, året då Malmö i vanlig ordning dominerar och tar guld efter guld genom att närmast förnedra våra motståndare. Låt året 2007 bli en enda lång rödsvart eufori!”

Tillbaka

Jag och min son Per

Min son föddes den 5 februari 2004. Det var den i särklass lyckligaste dagen i mitt liv. Tidigt på morgonen, ca 04:13, anlände vi till förlossningsavdelningen och sex och en halv timme senare hade han anlänt. Min och min frus förstfödde son. Namnvalet var inte svårt. Vi hade redan till åttiofem procent bestämt oss för vad han skulle heta, innan han föddes. Per – det är ett sött och manligt namn, berättade jag för min fru. Hon föll pladask för namnet. Dessutom är det kort och blir enkelt att sy in på klädpåsen när han går i åttondeklassens syslöjd. Vad jag inte berättade för henne var att min idol i Mighty Ducks av någon dunkel anledning också hette Per.

Såklart att pågen skall heta Per, tyckte jag nöjt för mig själv medan jag försökte komma på allt för många orsaker för min fru att acceptera namnet. Min fru älskade namnet från början. Det var ju trots allt en äkta Malmöpåg vi skulle få. Vi förehöll oss trots allt till femton procent reserverade till namnet. Ni vet, ibland när man bestämt sig för en sak i förväg så passar det ändå inte alls när det väl kommer till kritan. Lyckligtvis var det inte så med min påg, tack och lov.

Två dagar efter hans födsel skulle FIFH Mighty Ducks spela hemmatävlingen Malmö Open. Frun och dottern bodde fortfarande på Patienthotellet men jag smet iväg en stund för på vilket annat sätt kunde man bäst fira sin förstfödde sons ankomst? Vilket fest det blev. Två raka segrar för FIFHés Knattar mot BSI Juniors-lag, varav den andra inleddes med ett alldeles underbart vinkelskott av Per Svensson. Jag stod upp, hoppade och skrek och glömde för en sekund allt annat. Plötsligt fick jag en känsla som sa att det här är bara rätt. Det kan inte bli bättre på något annat sätt.

Senare den kvällen spikades det. Pågen skulle heta Per. De äldre i släkten har aldrig riktigt förlikat sig med namnet - en del vägrar uttala det rätt. En del kallar honom kort och gott för gubben och någon fnös "Vad i hela friden är det för sorts namn?". Inte ens det faktum att FIFHés Knattar morgonen efter förlorade i slutspelsgruppen mot Synliga med 4-7 i en av de mest frustrerande matcher jag någonsin sett kunde få oss att ändra mening.

Idag är Per tre år och knappt 1 månad gammal. Han har bevistat flertalet träningar och har Steve Olsson som favoritspelare, eftersom han sommaren 2006 lyckades fånga hans uppmärksamhet genom att dricka vatten ur en flaska och sedan spotta ut det på marken. Jag kan säga att Per inte får dricka vatten ur flaska numera för det hamnar inte där det ska. Han älskar sin svartröda SM-Guld t-shirt och sjunger med i ”Mighty Ducks - ett lag som ingen stoppar!” så fort han hör den.

Häromdagen, jag var hemma med min son eftersom han drabbats av influensan, laddade jag ner en underbar videosekvens på nätet som visade sig innehålla Jimmys guldmål från SM finalen 2006. Per satt i mitt knä och blev helt exalterad när Jimmy placerade in straffen i mål. I samstämdhet med Malmöspelarnas jubel ur högtalarna ropade min påg "hurra, hurra, hurra" innan han vände sitt ansikte mot mitt. "Pappa, jag vill också följa med dig på en riktig goalball. Jag vill också se Mighty Ducks i verkligheten. Jag vill stå där," sa han och pekade mot datorskärmen som visade läktaren i Falköping. Tårarna jag inte lyckats hålla tillbaka när jag såg filmsekvensen blev till en klump i halsen och jag lovade honom att han också skulle få följa med på goalball.

Tillbaka

På bottenplanet

"Den där halsduken fick ta mycket stryk under årets Malmö Open-tävling. I takt med att prestationerna blev svagare och svagare har även respekten för klubbfärgen fått sig en törn. Jag har ryckt på axlarna åt ketchupen som geggat in sig i de vita fransarna, jag har bara skrattat förryckt när colaburken öppnats med en smäll och dess innehåll solkat ner de röda partierna."

Söndag 11 februari, kväll.

Jag är varken glad eller nykter. Jag sliter upp garderobsdörren och kastar in halsduken. Tvättkorgen slukar den glupskt och rapar högt. Den där halsduken fick ta mycket stryk under årets Malmö Open-tävling. I takt med att prestationerna blev svagare och svagare fick även respekten för klubbfärgen sig en törn. Jag har ryckt på axlarna åt ketchupen som geggat in sig i de vita fransarna, jag har bara skrattat förryckt när colaburken öppnats med en smäll och dess innehåll solkat ner de röda partierna men till skillnad från matspill på halsduken går inte såren från Malmö Open tävlingen 2007 att tvätta bort lika enkelt. Förr eller senare lyckas man förstås förtränga skiten men längre och kallare februariveckor än de som står för dörren får man nog leta efter.

Okej, tänkte man. Det är för fan bara goalball. Livet går vidare men problemet är att livet bara går vidare om det finns något att se fram emot. Något som inger nytt hopp, nya möjligheter. Jag menar, jag kan väl ta en förlust för det kommer ju en för eller senare men nu väntar ingenting. Tåget har redan gått och kommer inte tillbaka på lång tid och här står man på perrongen som ett fån och ingenting blev som det skulle bli.

Nu ska det väntas i nästa två månader innan man får se sitt kära Mighty Ducks igen. Jag känner den i hela kroppen. I hela mitt system rusar den runt, den alltid skoningslösa ”vänta-på-match-depressionen*. Väntan på matchspel, väntan på att få se sina rödsvarta idoler i aktion igen och väntan på nya spydiga sarkasmer, långt till tröst och ljuvlig revansch. Inget annat än lång dyster väntan, melankoli och uppgivenhet.

Det är paradoxalt det hela. Å ena sidan kreverar jag över Mighty Ducks obefintliga försvarsspel, å andra sidan kan jag inte klara mig utan dem. Å ena sidan är jag beredd att bränna keps, tröja, ja, hela mitt rödsvarta outfit, å andra sidan besöker jag shoppen på FIFH Hallen så ofta att de som jobbar där nog misstänker något. Å ena sidan kändes det som en befrielse när Malmö Open-tävlingen tog slut men nu känns istället allt så märkligt tomt.

Det är som ”General Peter” säger; försvarsarbetet är A och O inom sporten goalball och just för tillfället släpper vi in alldeles för mycket mål. Det hela är egentligen mycket enkelt; svenska klubbar, och därmed Mighty Ducks, hänger med i den tendens som finns generellt inom sporten som innebär full fart framåt men noll koll bakåt. Detta har inneburit att vi har halkat efter. Det spelar ingen roll att Jimmy öser in mål, Micke vänsterskruvar bort motståndare, Päivi sätter strutar eller Fatmir briljerar med hårt skytte. Faktum kvarstår: försvarsspelet hackar och vi är efter.

Vafan ska man göra nu? Dra på sig mössan och vantarna och gå på stadens gator som en vanlig man? Skadeglatt se hur Stockholmslagen låtsas vinna Nordic League? Nej, jag orkar inte blicka in i den där svarta tunneln. Inte nu, inte idag, men innan jag packar ner Mighty Ducks anno Malmö Open 2007 i en kista med hänglås och dumpar den i kanalen från Amiralsbron så vill jag berömma en sak. I glaset en snäll italiensk whisky, och i stereon ”Always look on the bright side of the life” på repeat fram till april.

Brukar bli så när känslan är “I get knocked down, but I get up again, you're never gonna keep me down…”

Saken jag vill berömma är nyförvärvet Arttu Mäkkinen, som i helgen gjorde en av de bättre debuterna någonsin i Malmötröjan. Mål på första skottet och en allt igenom gedigen debutmatch mot finska KUKA. En rutinerad och allsidig klasspelare som kommer att passa väl in i laget bara han får tid att anpassa sig.

That’s it!

Allt annat kan bara gå uppåt.

Tvättid på torsdag. Byken ska tvättas.

Tillbaka

Ormen i mitt goalballparadis

”2003 sprack illusionen. Ett för mig närmast anonymt lag, i alla fall i SM sammanhang, IFAS gjorde en märklig resa genom SM-slutspelet och vann till slut rätt komfortabelt finalen mot Malmö efter en formidabel andra halvlek. Katastrofen var ett faktum: Sverige hade fått ett nytt storlag. ”

Som en vilsen före detta Lundabo nyss nyinflyttad som student i storstaden var Malmö krympt till en liten lyckans triangel - min lägenhet på sjunde våningen på Albinsrogatan, bowlinghallen vid Europaporten och restaurang ”Kniv och Gaffel” på köpcentrat Mobilia. Uppe i min lägenhet kunde jag från matsalen se hem till Lund, ja faktiskt ända hem till mitt kvarter vid Nya Vattentornet på Östra Torn. Från köket såg jag skorstenarna i Köpenhamn, Kronprinsen och från balkongen kunde jag se Heleneholmsverkets väldiga kropp. Köpcentrat Mobilia låg också där som ett stadsmärke att känna igen samt ett litet märkligt hus, mer likt en lagerlokal som länge gäckade mig. Det dröjde till 2000 innan detta märkliga byggnadsverk öppnades helt för mitt oskyldiga medvetande.

Än så länge bestod storstadens njutningarna av att strosa omkring lite löst på Mobilia eller ta en serie bowling med några studentkompisar. Matsstunderna på ”Kniv och Gaffel” var inte heller något man skojade bort förresten. Godare mat får man leta efter och när maten var uppäten gick man nöjd hem till höghuset igen.

Nåväl, så kom då den där dagen 2000 som förändrade mitt Malmöperspektiv. Hade bott i staden i cirka två år och minns i princip ingenting förutom att jag av en kompis blev bjuden att följa med in i den där konstiga lagerlokalen nedanför mitt hus för att bevittna en goalballmatch. Små fragment finns kvar: De rödsvarta tröjornas vackra kontrasterande mot det träfärgade golvet och suckarna som unisont och fyllda av välbehag under uppvärmningen uttryckte "ja, där e Lena...".

Efter denna upplevelse satt jag ofta på balkongen på Albinsrogatan och drömde om den där lagerlokalen nedanför och vad som pågick där inuti. En ny passion hade fötts i mitt bultande hjärta. När jag tänker på det så hittade jag nyligen min första Mighty Ducks t-shirt, inköpt den där första gången. Den finns kvar än idag med kaffefläcken från 2000. Min första cykel som nyinflyttad i Malmö målades i rödsvartrandigt och att se alla hemmamatcher på plats blev ett måste.

"Vi mot dom" var den lika givna som lagom kaxiga Malmöattityden både på och vid sidan av plan vid den här tiden. Var man än gick i staden fanns den där som ett spjut i ett bultande hjärta. Vem man än pratade med eller var man än gick så kryllade det av Mighty Ducks–fans. Alla hade eller ville ha sina egna relationer eller samhörighet med de olika spelarna. Själv satsade jag som många andra mina stålar på Jimmy Björkstrand och kritade naturligtvis dit en etta på ryggen på min nya t-shirt.

FIFH Mighty Ducks var bäst i Sverige och näst bäst i norra Europa efter förlust i Lions Cup finalen. Och när man kom gående på någon gågata i Skåne med sin Mighty Ducks t-shirt eller keps så backade folk i respekt. Visst, det fanns ett gissel som hette Hammarby men trots att de rödsvarta utkämpat många finalthrillers mot dessa grönvita grabbar nådde de aldrig skåningarnas själar. Vare sig om Hammarby vann en eller annan match mot Malmö var det inget som hotade min och andra Mighty Ducks:ares ställning. De var vi som var kungarna!

2003 sprack illusionen. Ett för mig närmast anonymt lag, i alla fall i SM sammanhang - IFAS, gjorde en märklig resa genom SM och vann till slut rätt komfortabelt finalen mot Malmö efter en formidabel andra halvlek. På hösten vann sedan samma lag Marathonturneringen och Lions Cup genom att gå obesegrade genom tävlingen. Katastrofen var ett faktum: Sverige hade fått ett nytt storlag.

Gamla kompisar i rödsvarta t-shirtar och Mighty Ducks kepsar högg mig nu i ryggen och hävdade att alltid varit IFAS-supportrar. Niklas Hultqvist upphöjdes till gud och de gamla idealen glömdes bort och hånades.

IFAS blev ormen i mitt goalballparadis.

På våren 2004 såg jag en match som betydde mer för mig än någon annan goalballmatch tidigare. FIFH Mighty Ducks mot IFAS i en direkt avgörande match för IFAS om en plats i de årets SM-final. Ett möte som nu var ett prestigemöte utan dess like. En fantastisk drabbning som Malmö vann komfortabelt med 6-1 och sände ut IFAS från tävlingen. Säsongen var räddad och när sedan Malmö även vann finalen mot Hammarby så var sagan all.

FIFH Mighty Ducks hade repat sig från magsåret 2003 och när klubben på hösten vann sin första stora internationella triumf i Italienska Venedig var vi tillbaka på tronen som Sveriges Etta och både de nationella och internationella klubbarna darrade på nytt när de tvingades ta kamp mot den svartröda armén från Malmö.

Men allt var- trots ytterligare en seger i Venedig – inte så rosenrött. IFAS vann i November 2004 åter Lions Cup via ett imponerande spel medan ett vingklippt Mighty Ducks fick åka hem med öronen mellan benen efter en pinsam semifinalinsats. Så prövningarna fortsatte för oss Mighty Ducks-supporters och har varit många och hårda sedan IFAS vann den där SM-finalen i Göteborg 2003.

2005 tog vi åter revansch genom seger mot de blåvita i SM-finalen i vår egen hemmaborg. Ett år senare blev det definitivt. 7 Maj 2006 skrev Mighty Ducks goalballhistoria av ädlaste sort när sjätte SM-tecknet bärgades och klubben definitivt blev mesta mästare inom sporten. Vi är tillbaka, inte bara som kungar utan också som ett djupt rotat lag i den karga jorden i Malmöiternas hjärtan.

På söndag i Malmö Opens slutspel kan två av Sveriges genom tiderna största giganter åter mötas och lita på att undertecknad kommer att få en tår i ögat när Mighty Ducks åter firar triumfer i sina stilfulla rödsvarta tröjor.

Bäva månde IFAS!

Tillbaka

Från en trea på bottenvåningen

”Hösten tar aldrig slut, vintern vill aldrig dra igång och ändå hoppas man på våren. Just nu ser det dock tungt ut. Välkomna till Malmö - Man vänjer sig”

Så skriver vi januari 2007. Stormen ”Per” rasar utanför fönstret. Lövmassorna från Rörsjöparken har virvlat in på min lilla gatstump och hittar inte ut igen. De bara cirklar runt ute i luften, varv efter varv. Som pariserhjulet på Tivoli en ljummen julikväll.

Hösten tar aldrig slut och vintern vill aldrig dra igång. Ändå hoppas man på våren men just nu ser det tungt ut. Mighty Ducks har börjat träna men gör det enda rätta och håller sig inomhus. Välkomna till Malmö! Man vänjer sig. Året som nyss passerade med dunder och brak var mitt sjätte som Malmöbo. Shit, sex år!? Jag som bara skulle mellanlanda en kort stund på min blixtrande väg mot framtiden.

Nå, jag sitter fortfarande kvar här i min trea på bottenvåningen, liksom cementerad i stadsbilden. En stor del av denna tid har jag titt som tätt tvingats förklara hur en inflyttad Stockholmare kan drista sig att bära Mighty Ducks-mössa. Det har ständigt funnits dessa – ofta väldigt ospecifika – krav på att berättiga varför jag håller på FIFH Mighty Ducks. Tja, det är ett kraftfullt spik men jag tar fram hammaren och svingar ogenerat vilt.

Min passion för FIFH Mighty Ducks har inte uppstått av sig själv, även om det förstås hade haft sin charm med ”kärlek vid första inkastet”. Jag kan inte peka på ett exakt datum och säga att det var DÅ jag blev ”anka” och jag kan inte plocka ut någon specifik spelare eller något mål som fick mig att skåda det stora ljuset. Nej, hela min rödsvarta kärlek bygger egentligen på staden som sådan. Malmö är en himla speciell stad, som jag ännu inte till fullo lärt mig att handskas med och förmodligen aldrig kommer att göra heller. Däri ligger också dess spänning, utmaning och passion.

När jag och min flickvän svängde in med Volvon och flyttsläpet på Drottninggatan 2001 var det full sommar. Solen sken och priskriget om ölet och vinet pågick för fullt på Viktors och de andra haken på Lilla Torg. Det räckte med ett par besök på detta, för staden, så speciella ställe för att hemstaden Stockholm snabbt skulle tona bort och den har sedan dess inte varit mycket mer än just något borttonat. Så tog sommaren slut och hösten kom med sidvindar från helvetet och regnbyar från samma trakter; gråa hårda omutliga Malmö visade sitt Mr Hyde-ansikte för första gången. Då undrade jag vad fan jag gjorde här, i detta bisarra skånska element, men jag blev kvar verkar det som.

För mig är Malmö en stad som utmanar, som kan vara lika skoningslös som den är generös. Av någon outgrundlig anledning tilltalar detta mig. Det är den totala hatkärleken. Att ge och ta, kamp om utrymme. Inte helt olikt det som utspelar sig på goalballplanen alltså. Vad jag menar är att staden och klubben går hand i hand, att FIFH Mighty Ducks har växt in i min kropp i samma takt och på ett liknande sätt som Malmö har gjort det.

Jag förstår inte riktigt vad det är för bevis de vill ha, de människor som ibland nästan brusar upp över att jag ursprungligen inte är från Malmö men ändå håller på Mighty Ducks. Vad är det ni vill höra, vad är det för meritförteckning som krävs? Jag har följt nedmonteringen av Kockumskranen och jag har sett Öresundsbron och Turnig Torso växa fram. Jag har trollat värre än Joe Labero med tåg och busstidtabeller för att kunna mellanlanda på en skranglig läktare i Falköping, bara för att stötta Mighty Ducks på sin väg mot den absoluta toppen. Jag har förfrusit öronen i väntan på att någon dyngsur gondol i Venedig som skulle ta mig till spelhallen och jag har röstat på var enda fråga på Mighty Ducks hemsida sedan jag första gången såg skymten av dem. Jag har vinterbadat på ”Kallis” och jag har dragit horngäddor från Ön. Jag har tullat på ett arv för att bära klubbens färger genom ett översvämmat Göteborg, och senare tvingats bära hundhuvudet i samma sketna stad.

Okej, okej, jag spränger antagligen servern om jag fortsätter mina försök att visa mig värdig eller godkänd eller rättrogen eller accepterad eller vafan det nu kan tänkas handla om.

Så skriver vi januari 2007. Min tid i Malmö har hittills bjudit på oerhört mycket. En del omtumlande glatt och lite förgörande mörkt. Det enda som har varit garanterat och konstant längs vägen är FIFH Malmö Mighty Ducks. Faktum är att jag nog aldrig har upplevt livet i Malmö så förgörande mörkt som just nu – ikväll – med ”Per” i rasande stormform utanför knuten. Spåkulan talar växelvis om antidepressiva och Antabus men den talar också om en stundande vår och oslagbara stunder på FIFH-Hallen. Det är bara att förlika sig med tanken att staden Malmö och dess goalballklubb är en del av mig och vice versa. I nöd och lust, liksom!

Tillbaka

Hedersgästen

Synen är drömlik. Han kan inte fatta att det är sant. Stegen blir raska, nästan springande. En bit från den nybyggda goalballarenan läser han det namn som förärats skapelsen. Han tar sig för pannan, kliar sig i ögonen och läser igen…"

Lagom till årsskiftet 2007 levereras här en skön historia från år 2018.

Det lyser en sol och doftar av ungdom och vår i staden Malmö denna tidiga majdag det artonde året efter millennieskiftet. En till synes gammal man ses vandra i riktning mot Pildammsparken. Ingen såg var han kom ifrån men tipset är från den vanliga världen utanför FIFH. Han bär en alldaglig jacka och i de något ålderdomliga ögonen kan den observante ana en klar och intelligent blick. När han passerar Malmö Stadion, denna gråa men historiskt viktiga Malmöbyggnad, söker sig blicken mot Atleticum. Tänk så många Mästargalor och SM-tecken som firades där. Spelarna bjöds på både det ena och andra och dansade kvällarna långa i denna för staden så märkliga galabyggnad. Han minns också alla artisterna eller uppträdena, som malmöborna sa, på scenen. Allt känns som vore det i går.

Framme vid Mobilia möts han av en syn som framkallar ett leende. Hela staden tycks vara klädd i rödsvart. Det hörs sånger, det spritter av glädje. Ingen kan undgå att något mycket stort skall hända. Han tittar bort mot det som en gång i tiden var ett klassiskt hamburgerställe men som nu istället blivit ett gemytligt danskt pilsnercafé där den alkoholsvaga ölen förbättrades med eget medhavt. Uteverandan pryds av Mighty Ducks-flaggor. Han läser på en skylt "Lenas Caféshop" och står en stund betraktande den tilltalande bilden av fans av båda könen i alla åldrar till FIFH Mighty Ducks. Ingen tycks lägga märke till honom där han står. Jo, kanske mannen i den marinblåa kepsen borta i hörnet.

Han njuter i fulla drag innan han styr stegen mot där det en gång började. Ser på håll byggnaden där alla gick in. Barn, ungdomar, seniorer, pensionärer, funktionärer och alla andra. Här upplevde många handikappade sin första kontakt med idrotten och dess gemenskap och glädje och efter det att anläggningen 1999 fått ett nödvändigt ansiktslyft bjöds det på fest i form av underbar goalball i Mighty Ducks regi. Storsegrarna mot Sugi och prestigekamperna mot IFAS och Hammarby. Alla utländska lag på både herr- och damsidan som tvingats sträcka vapen mot hans skånska pågar.

Samtliga fick de uppleva hur oändligt svårt det var att vinna på FIFH-Hallen när motståndet hette FIFH Mighty Ducks.

Ser att den gamla utformningen av huset är bevarad. Ser mot platsen där han parkerade bilen inför varenda träning. Tänker sig tillbaka till tiden då han huserade som en regissör för goalball-föreställningarna. I tankarna upplever han åter hyllningarna efter sektions första guld i Örbyhus 1995. Han undrar om någon av de hjältarna fortfarande spelar. Hans ögon fångar en matchaffisch. Men! Vad står det? Han tar sig för pannan. Hans mungipor klyver det fårade ansiktet till ett stort leende. Han läser:

Goalball division B
FIFH MALMÖ B – Stockholm Alliansen
VÄLKOMNA

Jaha. Så har det alltså gått. Stockholm Alliansen i division B. Han känner sig upprymd och fortsätter med raska steg ut på Pildammsvägen och tar vänster. Slänger ett getöga över den nyklippta häcken vars grönska spritter av vårglädje som den alltid gjort sen FIFH tog över byggnaden. Han var ung och vacker då, när denna så stora händelse satte sin prägel på föreningen och dess framtid. I dag är det en lika betydelsefull dag för föreningen och goalballsektionen när den första och hett efterlängtade goalballarenan skall föras till dopet. Visst valde han den rätta dagen för sin comeback i goalball-land.

Inne på Allans korv beställer han in en öl och stoppar in en prilla snus. Endast en liten prilla dock ty mer krävs ej för att bli en ny människa. Så har han alltid tyckt och så får det bli även nu trots dagens betydelse.

Dags att gå vidare. Massor av rödsvarta passerar. Fanor och vimplar vajar. Halsdukar pryder. Sånger hörs. Följer strömmen mot dagens huvudmål. Börjar spontant nynna på en känd skånsk visa lätt travesterad vid den första åsynen: "Där framför mej det ligger som en tavla – det vackraste i världen man kan se".

Synen är drömlik. Han kan inte fatta att det är sant. Stegen blir raska, nästan springande. En bit från den nybygda goalballarenan läser han det namn som förärats skapelsen. Han tar sig för pannan, kliar sig i ögonen och läser igen. "Herregud! Vad är detta…" hörs han mumla. Några ungdomar i närheten viskar: "Va är de för en gubbe som snackar med sej själv?". Men visst lyser hans ögon av stolthet och glädje. Den nöjda minen förstärks när han rundar arenan och ser att de olika sektionerna har döpts efter förtjänta Mighty Ducks:are. Han nickar när han läser Per Svensson, Sarah Winberg, Peter Björkstrand, Alexander Masic men vad står det vid den uppgången? Dit som de flesta unga supportrarna beger sig. Vad står det? Dzenansektionen. Vem fasen är Dzenan? Måste våga fråga någon.
"Ursäkta mej" säger han till en rödsvartklädd ung man i vimlet. - Kan du tala om vem Dzenan är? - Kan du ingenting om Mighty Ducks? Va ska du då här och göra?.

Han vandrar vidare med orden ringande i öronen. Kan du ingenting om Mighty Ducks? Kan du ingenting om Mighty Ducks? Ja, kanske har alla de år han varit borta från goalballsektionen gjort honom förvirrad. Ja, kanske är det så i ungdomens perspektiv. Kanske har dom rätt.

INVIGNING AV Linde Arena
FIFH Mighty Ducks – Florida
Semifinal
World Cup.

Läser jag rätt?
Javisst. Så står det på ljusreklamen. Vi är alltså där igen. FIFH Mighty Ducks i den absoluta toppen i världen. Vilken premiär!!! Omtumlad söker han sig till entrén.

"Stopp!" ryter en vakt som liknar en ung Karelin. "Det här är vipläktaren. Du har kommit fel". Ser du inte vem jag är, tänker han och tar upp en inbjudan. "Okej inte för att det står på min lista vem du är men sätt dej i ett hörn nånstans".

Blir nästan omkullsprungen av en välklädd man. Ser i ögonvrån att det är Jimmy Björkstrand och undrar i sitt inre vad som blev av den lilla pågen. Lyssnar på samtal om hur bra Mighty Ducks spelade i kvartsfinalen mot Sydney som vanns med klara 4-1.

Hittar en undanskymd plats och blir serverad den dryck han så många gånger njutningsfullt druckit när åtskilliga pokaler lyfts. Smakar lika bra i dag när han blickar ut över arenan: gemytligt, festligt, folkligt och fullsatt – allt i rödsvart. Ett andra hem för alla Mighty Ducks-are. Ett paradis.

Ser mot andra sidan där den där Dzenansektionen finns. Ser deras stora Mighty Ducks-symboler och blir varm i den gamla kroppen och ögat tåras en aning. Så var det aldrig förr, tänker han. Att allting var bättre förr beror nog mer på att man saknar sin ungdom än att så var fallet.

Känner igen många på läktaren: lite rundare, lite gråare men med samma rödsvarta hjärta. Tal och musik tar vid. Hela staden Malmö befinner sig i ett lyckorus. Prologen är över. Äntligen är vi där. Matchen? Final om några veckor mot Saltinis. Vi är där igen. Framtiden är vår. Vi är Mighty Ducks!

Måste tillbaks. Återresan till den vanliga världen väntar. Dealen var en stund i goalball-landet. Känner en hand som varsamt berör honom och ser mannen från Lenas Caféshop med den marinblåa kepsen. Han tar av sig den slitna huvudbonaden och bugar djupt. "Men, men..." säger han. "Är det inte…”

Tillbaka

Julkort från Hurghada

Just nu befinner jag mig i Egypten, närmare bestämt Hurghada. Ett Hurghada som passar mig perfekt. Jag som vid sidan av sol och bad även vill uppleva lite av det egyptiska vardagslivets puls och oförutsägbara improvisationer har kommit helt rätt. I de centrala delarna finns ett myllrande folkliv bland kaféer, basarer, matthandlare och restauranger. Och ja, man kan göra timmen sen för det finns gott om barer och diskotek.

Egypten är ett land som berör en på alla plan, 24 timmar om dygnet. Här finns ett tempo som t.o.m. hade stressat upp den annars så behärskade Jörgen Lindahl men här finns även ett lugn bland palmer och pyramider, som hade fått Trelleborg att framstå som ett påfrestande spektakel och det finns mängder att hitta på i detta sköna land. Massor med utflykter till olika sevärdheter så som Citadellet, Alabaster moskén, Gizapyramiderna och solguden Amon-Res Karnaktempel. Samtidigt som man står med ena foten i framtiden, med alla dagsfärska skyskrapor, står man med den andra i en dåtida hydda gjord av palmblad och bambupinnar. Egypten är allt och lite till som ni förstår.

Igår var vi på en utflykt och upplevelse utöver det vanliga. Resan gick mot den östarabiska öknen, som ligger belägen väster om Hurghada. Vi färdades i jeep till öknen medan solen badade vackert i horisonten. Efter ca 1 timme nådde vi Bedouin Camp, där vi blir serverade en barbeque som avslutades med lokalt te och shisha, vattenpipa. Detta medan urinvånarna berättade om beduinernas liv och traditioner och ikväll, mina damer och herrar, ska jag via dykning få uppleva Röda havets fantastiska undervattensvärld.

Trots alla dessa upplevelser spenderar jag en förbluffande stor mängd av min dagliga tankeverksamhet på sådant som förgyller min tid där hemma. You know the deal – familj, vänner, flickvänner och givetvis FIFH Mighty Ducks!

Trots att jag befinner mig en sisådär 1000 mil hemifrån, hindrar det mig inte att punktmarkera min stora passion! Jag kan promenera i en halvtimme, ta jeeptaxin för åtskilliga Egyptiska pund, köa i tjugo minuter utanför Rossi Pizza för att få sätta mig ner vid en Intel Celeron 200 Mhz som är uppkopplad på ett 56 kb modem. Alla dessa “uppoffringar” bara för att få veta om General Peter har sagt något nytt om truppens kvaliteter eller om Kaisern har lyckats vinna någon innebandymatch. Ni kanske undrar om det är värt det? Visst fan är det värt det!

Är det realistiskt att man låter sin passion ta över hand på detta sätt? Nja, jag vet inte riktigt. Saken är den att här i Egypten får man verkligen omvärdera sin syn på livet. De krav och de synsätt man har hemma måste man överge – detta är en annan värld, här fungerar det annorlunda. Här konfronteras man med en helt annan verklighet än den man lever i hemma, det är nästan så att det blir absurt!

Är det då rimligt att jag ställer mitt välmående på spel, beroende på en goalballmatch eller om vi lyckas värva Steffen Lehmann? När det finns människor som sover på gatan utanför mitt cybercafé! Det fantastiska är att trots deras utsatta situation finns det ofta en livsglädje innanför deras vindbitna kroppar. När jag då där hemma kan säga ett par mindre val valda ord till mina nära och kära bara för att man förlorat mot IFAS, ja då känner man sig minst sagt dum.

Jag vill verkligen inte uppmana någon att hålla tillbaka sin passion för vårt så älskade Mighty Ducks, det kommer jag heller aldrig göra. Mighty Ducks är en stor del av mitt liv, det är min “religion”, det är där jag hittar mycket av min livsglädje men trots alla fantastiska känslor som de mäktiga ankorna verkligen framkallar får man inte heller glömma bort att ställa det i sina rätta proportioner. Det är trots allt en sport vi snackar om, oavsett utgång påverkar det inte våra liv nämnvärt.

Så här i juletid vill jag egentligen bara uppmana er till en sak. Låt säsongen 2007 bli året då vi gör supporterkultur av goalballen, året då Malmö i vanlig ordning dominerar och tar guld efter guld genom att närmast förnedra våra motståndare. Låt året 2007 bli en enda lång rödsvart eufori!

Konsten att sluta bry sig kommer vi nog aldrig att behärska men låt konsten att känna sig lycklig över ett goalballag gynna människorna runt omkring dig! Låt gå för att man blir extra sentimental för att man inte firar jul hemma men glöm aldrig bort hur lyckligt lottad du är som är född i världens vackraste stad - Malmö och att du har möjligheten att älska världens finast lag; FIFH Mighty Ducks!

God Jul och Gott Nytt År alla Mighty Ducks-are!!!

Tillbaka

Pynt, högtider och insnöade slipsfascister

Dan före dan före dan före dan före….hm..dopparedagen. Hm, blev det där verkligen rätt, och vem orkar egentligen bry sig? Julspektaklet påbörjades redan i oktober och jag är evinnerligt trött på hela "fadderullan". Det enda julpynt jag råkar äga är en liten sliten gammal tomte i rött papper – inte mycket för världen men dock.

Julen är ett helvete, så är det bara. Det är tyst, det är mörkt, det är kallt – och det är spöklikt ödsliga goalballplaner. Våra rödsvarta krigare är spridda för vinden och sitter i idyllen framför en julbrasa med musten upphälld och pepparkakssmulor i mungiporna.

De säger att de inom ett par dagar vankas en viktig svensk högtidsdag men de som säger det har liksom inte fattat någonting. Den enda svenska högtid värd namnet är förstås Mighty Ducks hemmapremiär i Malmö Open, vilken nästa år infalla lördagen den 10:e februari. Det om något borde vara en helgdag i almanackan! Det är då vissa av oss säger till tjocka släkten att vi ska gå ut och köpa en morgontidning men istället slinker ut i vedboden, stärker oss med en klämtare och drar på oss matchtröjan. Det är då förväntningarna är som störst och vi levererar fanatiska önskelistor. Det är då vi pyntar och sjunger våra sånger.

Och, på tal om pynt & sånt; låt oss återvända till förra vintern för en kort stund. Det är en kall, mörk och regning kväll i Göteborg. Mighty Ducks är mitt uppe i maran - som jag dock övergivit för ett par timmar - för att kunna gå med mina vänner på krogen och äta en bit mat. Vi pratar om ditt och datt men givetvis också om goalball. Mighty Ducks har inlett serien darrigt men trots det har vi fortsatt hopp och hunger i blicken. Vi njuter unisont av steken och drycken och stämningen är på topp hos alla. Alla? Nej, plötsligt får jag en verbal lusing av bordsgrannen, eftersom han menar att jag har gjort en ”Gubbängssknut” på slipsen. Flickvännen Mia ställer snabbt allt till rätta med några graciösa tag i min slips. Fan vet hur det går till men jag får i alla fall ett annat stuk på knuten. Bordsgrannen droppar ytterligare några sarkasmer om min stora okunskap gällande slipsknutar. Skål och heja heja Malmö, så är saken ur världen. Eller? Nej, det slår mig att jag tydligen är en långsint jävel för jag har inte riktigt kunnat släppa den där lilla incidenten.

Vem bestämde egentligen hur en äkta Mighty Ducks-slipsknut ska se ut? Var det Rikard Linde som satte standarden redan på tidiga 90-talet någon gång eller är det en ny fluga uppfunnen av någon lustig påg på 2000-talet? Det är hur som helst både fascinerande och förvirrande. Finns det verkligen något sådant som Mighty Ducks-slipsknut, IFAS-ögla eller Hammarbyknop?

Ämnet borde vara en guldgruva för hugade etnologer eller goalballtokiga hobbyhistoriker. Därför trodde jag också att jag skulle hitta någon sida på nätet med detaljerade bilder över hur man knyter olika slags varianter. Jag hade fel. Inte för att det hade hjälpt så mycket för jag kan inte ens knyta en kärringknut på slipsen. De få gånger jag använder slips delegerar jag jobbet till Mia som tidigare arbetade som påklädare på Hipp. Hon kan det där med att sno ihop en delikat slipsknut och får ibland göra akuta utryckningar.

Supporterdjungeln är sannerligen snårig och full av giftig flora och fauna. För mycket attiraljer och du döms ut som en överklädd julgran, fel knut på slipsen och du likställs med någon IFAS-snobb. Ja jävlar, det gäller att ha full koll på stuket, vinkeln, uppviket, knuten och mittbenan. Det finns alltid någon som vill visa sina ingående kunskaper om vad som är sann lag-kultur, rätt outfit, genuin look eller äkta supporterdesign. Jag vet fortfarande inte hur man knyter en Mighty Ducks-knut på slipsen och jag skiter uppriktigt i vilket. Däremot kan jag snöra mina kängor alldeles själv även om påståendet kan uppfattas som självupptaget skryt i vissa öron.

Den stora frågan är dock om jag knyter dem på ett korrekt sätt? Det vore förödande att bli stoppad av någon skosnörespolis utanför Latinskolan på högtidsdagen i februari, med orden ”De där knutarna kommer du inte in med!” Traditioner av olika slag i all ära, men ibland måste man faktiskt kunna slappna av lite. Prova och ni skall se hur lätt det går…

God jul & gott ankår på er, pågar, töser, insnöade slipsfascister & alla andra!

Tillbaka

”Det är i motvind draken lyfter”

och sju andra sanna floskler

Nu när året börjar närma sig sitt slut och vinden blåser snålt utanför knuten så är det läge att plocka fram trivselfascisten i oss alla. Här är de sanna flosklerna som räddar din dag!

”Det är i motvind draken lyfter”
Våren 2006 hade varit seg, prestationerna bitvis svagare än en Telia-aktie och krisen total när faktumet att storstjärnan Fatmir Seremeti skulle missa årets Svenska Mästerskap. Det borde vara mörkt, kallt och hemskt att vara Malmö-supporter. Men Mighty Ducks-fansen vet minsann hur de ska gjutas hopp-balsam på svallvågorna. Floskel nummer ett levereras av en sann Malmö-fan på sista träningen inför avresan till Eskilstuna. ”Det är minsann i motvind som draken lyfter” Och visst så sant. Malmö åker till SM-slutspelet med en skadeskjutet och tvivlande trupp men återkommer till Pildammsmetropolen två dagar senare med bucklan och titeln; Mesta Mästare. ”Musketör-andan”, vi-mot dom-mentaliteten, hjärtat och smartness hade ånyo fört hem guldet. Noteras bör dock att denna floskel endast gäller flygfärdiga drakar så som Malmö.

”Det är bara att bryta ihop och gå vidare”
Årets vårsäsong var en prestationsmässig besvikelse och lågvattenmärket nåddes i USA där laget i flera matcher var under stor press och prestationerna krampaktiga och sega. Man var som supporter både orolig, ledsen och besviken när man satte sig på flyget hem från New York. Den världserövring som man hoppats på gick om inte och på vilket sätt. Det var då som min kamrat i sätet bredvid levererade floskel nummer två. ”Det är bara att bryta ihop och gå vidare”. Tydligen har Anja Pärson och Per Elofsson sagt det. Även Malmö-tränaren Peter Björkstrand skall ha uttryckt sig så vid något tillfälle – och faktum är att detta måste vara ett av vår tids mest fantastiska uttryck. Att samla sammanbrottet och den vidare framtidsfärden i en och samma mening är närmast genialt. Och visst; trots allt motigt, struligt, besvärligt, sorgligt och jobbigt så slutade våren bra. Trots svaga prestationer rakt igenom på andra sidan Atlanten gick Malmö vidare och genomförde århundradets starkaste insats när det som bäst behövdes; i årets Svenska Mästerskap. Så, pågar och töser; två norrlänningar och en äkta Mighty Ducks-ikon har inte fel – let’s just break down and walk on!

”Allt går med våld och går det inte med våld så går det med ännu mera våld och går det inte med ännu mera våld så går det med guds vilja och lite vaselin.”
Vi män vet att det är skruvjäveln som är felgängad och inte vi som tänker fel. Just därför är våldet så brukbart. Hur applicerar vi då detta på vårt Mighty Ducks? Jo, när Malmö möte Grekland i årets Venedig–tävling rann målen in i en strid ström i första halvlek. I den andra hackade dock Malmöoffensiven när tempot, tekniken, rörelsen, tajmingen, orken och allt annat som hör goalballen till saknades hos våra pågar – ja, då blir det väl till att ta till våldet. För det visade ju Jimmy Björkstrand med bravur att vi behärskar. Bollen sköts i sank och en ny boll fick tas i bruk. Med denna avgjorde Malmö matchen omgående.
”Po dom bara, så det bloar!”

”Det går alltid nya tåg”
Har ni sett Skånetrafikens reklamkampanj för buss-satsningen ”Pendeln”? Den där det står att ”du har aldrig missat en buss – du är bara i god tid till nästa”. För så är det, det går alltid nya tåg, båtar, bussar, flyg, helikoptrar, tandemcyklar och flakmopeder. Och det kommer alltid nya säsonger. Men vad Sånetrafiken glömmer är att det ibland kan vara jävligt frustrerande att stå på en kall och blåsig busshållplats i Skurup och vänta på nästa bussjävel, när man vet att man kunde ha varit på väg redan. Eventuella paralleller till Mighty Ducks kan ni ju själva göra. Floskel nummer fyra användes flitigt under 13 års ökenvandring i Göteborg och Lions Cup. Och se där! Till sist hann vi med bussen….eh… ja menar; vann vi bucklan

”Skrattar bäst som skrattar sist”
Revanscher är ljuvliga. Känslan av att låta uppdämd ilska och frustration övergå i våldsamt glädjerus, är en kick intensivare än allt knark i världen. Just känslan att få gå fram till sin belackare med ett fett leende och kunna proklamera ”In your face!” är den ultimata ego-onanin. År 2003; IFAS vinner SM-finalen mot Malmö med 3-2 och hela svenska goalball-etablisemanget får glädjefnatt. Lyckorus, segerkyssar och stora hyllningstal formligen strömmar ut från idrottshallen i Göteborg. Goalballsverige dansar samba hela vägen hem medan vi från Malmö får åka hem med ett inte helt välkommet silver. Klubben vet dock hur man får igång sina ledare, spelare och fans. Genom att väcka liv i den klasiska Malmöentaliteten ”Vi mot dom”. Via en skrivelse slår klubben fast: Alla ni som garvar åt oss nu; vi noterar precis allt ni säger. Varenda pik, gliring, nidbanderoll och löjeväckande krönika ni finfördelar ner i vårat köttsår, ska vi minnas. För det kommer en dag när ni ska få äta upp allt. Vi citerar Jocke Bergs rader ur ”747”: ”Ni kan skratta om ni vill. Håna oss, vi rör oss – ni står still.”. Passande nog handlar låten om en total jävla kraschlandning. Och att floskel nummer fem stämmer behöver väl knappast undertryckas. Malmö har totaldominerat svensk goalball sedan dess och bland annat säkrat TRE raka SM-guld. Vi säger bara ”skrattar bäst som skrattar sist”.

”Efter regn kommer sol”
”Det sägs att ovan molnen är himlen alltid blå – men det kan va’ svårt att tro när man inte ser den”. Björn Afzelius vackra svenska klassiker säger så mycket. För där uppe någonstans bortom cumulunimbus så finns det en sol som bara väntar på att få skina lite grann på oss. Eller som karaktären Roland ur ”Torsk på Talinn” så passande reciterade ur sin vita dansbandsbok ”Efter regn kommer sol. Det finns en morgondag – och så vidare…” Årets Svenska Mästerskap för damlag blev en rejäl flopp, en femteplats är inget som vi Malmö-vänner är vare sig vana eller nöjda med. Kommentaren av Malmö-tränaren kom som ett brev på posten direkt efter debaclet ”- Vi får väl hoppas att floskeln om att efter regn kommer sol stämmer” . Och visst gjorde den det. 5 månader efter debaclet klassas nu Malmö som ett av de bästa damlagen i Europa efter segern i Venedigs internationella stortävling. Visserligen var truppen en helt annan än under SM men det beroende endast på att klubben insåg allvaret och handlade där efter.

”Gör det bättre själv, då!”
Visst är det sött när folk har mindervärdeskomplex och ägnar hela sin vakna tid åt att gnälla på de som är lite bättre och lite finare. Lite gulligt är det allt när folk pratar om Malmö som ”ett icke-svenskt klubblag” samt ”ett lag utan hjärta och utan skåningar”. Som klubben som förstörde den goa svenska ”pinglan i rullning -stämningen” eller ”laget som alltid går sina egna vägar och som vägrar ställ in sig i ledet”. Främst är folket som tycker att Mighty Ducks har så ”dålig stämning och jargong i laget” lite glyttiga och putti-nuttiga. Så alla ni som känner er träffade av beskrivningen ovan - Stoppa in tummen i munnen igen och plocka inte ut den förrän ni har något viktigt och intressant att säga. Ooops.

”Mister du en, står dig tusen åter”
Malmö Open 2003, Malmö blir avklätt och förnedrat på sin egen hemmaplan i semifinalen. IFAS vinner med 4-0 och inget, och jag menar verkligen inget, ljus fanns i tunneln. Då, som en blixt från klar himmel – säger min bänkgranne ”Känn lugnet - mister du en, står dig tusen åter”. Och så sant; OK, Den här tävlingen gick helt åt helvete. Men misströsta icke, ty i vår ska vi till USA igen. Och sen kanske, kanske en tävling i Stockholm blir av. Och vem längtar inte efter Svenska Mästerskapen där fyra lag deltar, Öresundsserien och inte minst den spännande upplösningen av Sverige-serien. Och vi kan ju fortfarande vinna Malmö Mästerskapen. Det du!

Detta är sanningen om floskler, om Malmö och om allt omkring oss i Nådens År 2006!

Tillbaka

Varför? Jo, Mighty Ducks! = Därför

Den 11 november i nådens år 2006. Man kunde åkt iväg på semester. Chillat lite, lattja med ungarna, badat, varvat gin & tonics med lokalt rödtjut, rökt goe-cigg, hånglat med frugan… Njutit, helt enkelt. Och drömt vackra drömmar om ett annat slags liv….

Istället står man på en liten skranglig hängbro och inväntar skjuts. Det är mörkt och kallt. Broräckets kalla stål svider i handen och kylan letar sig in under kläderna. Det är ännu ett sånt där tillfälle då jag undrar vad fan jag håller på med. Jag rätar på ryggen och står tyst konfunderad en stund. Staden ligger öde och tyst och i några hus lyser det hånfullt varmt från fönstren. I något fönster ser jag siluetter som lufsar omkring i mysbyxor bakom fördragna gardiner. För ett ögonblick känns det som jag är den enda människan i världen som kommit på den idiotiska idén att gå på goalball.

Jag står bara tio meter från en varm säng och knäppande element. Jag står tio meter ifrån en skön och het dusch. Jag står tio meter ifrån en kaffebryggare vars lilla röda knapp lyser som ett bultande hjärta i det nedsläckta köket. Ge mig en enda anledning att gå på goalball en dag som den här, tänker jag. En enda anledning varför just jag klev upp redan kvart över armbågen, hoppade över frukosten och självmant gav mig ut i kylan. Sen kommer gondolen, som jag smidigt hoppar i och paddlar iväg med genom kanalerna. Anledningen heter FIFH Mighty Ducks. En mycket mer nyanserad förklaring än så har jag svårt att kläcka.

Denna lördag var det avgörandets stund, avslutningsdagen av årets Europa-Cup med ren seriefinal mot hemmalaget Italien. Det är en sån där tillställning man alltid drömt om. FIFH Mighty Ducks i seriefinal på bortaplan; mot hemmalaget, hemmapubliken och hemmadomarna. Vi mot Dom helt enkelt. Man har sugit på det, målat upp härliga scener under hela natten. Det är den där avgörande matchen som hela höstsäsongen ska leda fram till. Det är slutet på resan, toppen på berget. Det är en sådan där match man bara inte kan missa.

Och trots allt mitt tvivel sitter jag alltså i en gondol någonstans mitt i italienska Venedig och bara längtar efter matchen med stort M. När vi väl är framme är det magisk från början till slut. Mighty Ducks formligen massakrerar något ängagäng från Malaysia innan det blir korv och öl i cafeterian med tillhörande spekulationer. Sedan börjar MATCHEN och man kan ju direkt lägga ner drömmarna om en överlägsen seger och fixat guld utan hjärtflimmer. Spelet vill sig inte alls och inledningsvis trycker ett studs-glatt Italien tillbaka de mäktiga ankorna från Malmö. Det känns tungt, mycket tungt. Ett mål räcker ju för att Mighty Ducks skall falla från guld till silverposition. Men tanken på en andraplats slår mig egentligen aldrig. Att komma tvåa är ju inget för FIFH Mighty Ducks. Tvåa kommer man när man inte är skickliga nog att vinna. Tvåa kommer man om man är ett mindre skickligt lag, inte om man är Malmö! Malmö skulle vinna, det var jag övertygad om. Och visst skulle vi vinna!

I 3:e minuten rullar Jimmy in ledningsmålet och när tvåan satt i sjätte minuten kändes det behagligt. 3-0 kom med dryga två minuter kvar av första halvlek och nu var känslan att det var klart. Lite pirrigt blev det allt när Italienarna bar otrevliga nog att reducerade en bit in i andra men lagkapten Jimmy klev åter fram och sprätte dit två straffar och avgjorde precis som på SM. Men den allra bästa stunden var inte när Jimmy satte 1-0 målet, eller när 4-1 straffen snidades in. Inte heller var det när Jimmy höjde bucklan, den fina bucklan, till skyn och "Mästarna från Malmö – här é vi” och ”Bäst i Europa” ekade över Venedig.

Den bästa stunden av dem alla var sekunderna innan slutsignalen gick. Då jag stod vid sidlinjen tillsammans med alla andra, redo att storma planen. Det var bara sekunder kvar till jublet åter skulle bryta ut och då festen skulle börja.

Men just då stod jag alldeles stilla. Inga ord sades. Helt stilla var det, och jag njöt som aldrig förr. Vände mig om till personen bredvid mig; vi har aldrig sett varandra förut, men just då, i det ögonblicket, var vi bästa vänner. Vi kramade varandra och utbytte sedan en blick som sade allt. "Vi gjorde det igen!". Sedan gick slutsignalen.

Tillbaka

”Den som väntar på något gott”

eller

”Kaiserns revansch!”

Alltid med, alltid bakom – i vått och torrt.

Så brukar det ju heta, när man talar om barnuppfostran, att föräldrarnas kärlek behövs som allra mest när de små liven uppfört sig som allra sämst. På något sätt dök den metaforen upp i huvudet när jag satt där på Mighty Ducks träningen den 21 september. Överrumplad, överraskad och litet rörd.

Men det är så. Ibland ställs det särskilda krav på oss supporters. Ibland krävs det att man stöttar en spelare/ledare ända in i kaklet trots att resultaten bitvis är svagare än en Redhawks-formkurva. För det är ju då, när en spelare eller laget har misskött sig som värst, det är då som vi fans ska inse att vår kärlek behövdes som bäst.

Jag är en sådan supporter. Det var just därför som jag bestämde mig för att hålla på ”Kaiser-Jörgens-lag under kvällens inledande innebandypass.

För vi pratar inte dagar, inte veckor, inte månader utan år utan seger för ”kaiserns”-lag under innebandypassen. Det hade till och med gått så långt att de andra spelarna öppet börjat pratade om en ”historisk förlorartrend”.

En hel del av de andra spelarna chippade till och med efter luft när de blev indelade i ”kaiserns-lag”. Malmö-bossen Peter hade gång efter annat försökt att dela upp ojämna lag med Jörgen i de bättre för att bryta denna trend men icke.

Jag berättade för ett par av de andra staketrävarna om min inställning till dagens innebandypass.

De sa ”- E du vrickad, ska du satsa på fel häst nu igen. Underverk inträffar men knappast mirakel”.

Jag vet. Det är inte lätt att ”va me å va bakom” i motgång.

För att orka gå vidare behöver man ju helst en gnutta hopp. Ett incitament, som det så fint heter. En enskild händelse, något avgörande moment att "ta i handen" inför nästa insats och sådana har det inte varit gott om på senare tid men man får inte sluta tro och hoppas för det. En dag vänder det och då är det endast de som var med i motgång som kan stå med gott samvete och hylla hjälten eller hjältarna.

Men så! Tro det eller ej. Den 21 september i nådens år 2006 händer något historiskt på Pildammsvägen 26 i Malmö. Jag är så stolt att jag var där och jag har så gott samvete av att jag aldrig slutade tro.

”Kaiser-Jörgens-lag” inte bara vinner innebandymatchen. De tokdominerar från start till mål. Kaisern själv gör en hel del nyttiga saker kryddat med ett par mål.

Det blir jubel likt TV-pucken då General-Peter blåser av tillställningen och förlorartrenden är bruten. Kaiser-Jörgen är åter en vinnare – som vi väntat och längtat!

Själv är jag också glad. Så euforiskt lycklig att jag missar mycket av kvällens övriga pass. Men det spelar inte så stor roll. Jag fick ju uppleva det viktigaste – det historiska.

När jag beger mig ut från hallen gör jag tummen upp till mina staketgrannar. Sedan sätter jag mig i bilen och far hemåt. På väg hem till Limhamn kör jag förbi Pingstkyrkans lokaler. På en skylt utanför finns en skylt med texten ”Jesus räddar”. Ha, ha, tänker jag, och är sugen på att stanna bilen, hoppa ur och skriva till ”- men Kaisern gör mål på returen!”

Tillbaka

Livet går vidare!

Kom ut på parkeringen idag, en kvart innan jag skulle börja jobba och - se där! - punktering höger bak. En baggis säger kanske den händige. Ni vet den där killen som redan i fyraårsåldern kunde trimma sin trehjuling och bygga om sin trampbil till en kopia av Michael Schumachers vrålåk.

Tyvärr är inte jag en sådan kille. Tummen mitt i handen, motoriskt handikappad, svettig av att se på "Äntligen hemma" är snarare beskrivningar av min praktiska kapacitet.

Alltså, med gråten i halsen var det bara att ringa Min Kära från mobilen och be henne komma ut med ficklampan för att agera såväl ljuskälla som bollplank. Min lilla gröna Ford fick lida spott och spe och att det kära fordonet nyss rullat hem från Falköping fylld med SM guldsånger var i frustrationen glömt.

Nåväl, fyra skavda knogar och en halv skilsmässa senare var jag på plats på jobbet, faktiskt nästan i tid(!) och jag insåg för femtielfte gången efter guldtriumfen att en Mighty Ducks:are klarar allt. Löjligt? Ja kanske, men alldeles sant.
Känslan just nu är att vardagens bekymmer tillfälligt kan trampa en på tårna, men i det märkliga avslappnade bakrus som vi svartröé nu lever tar vi oss fram utan att på allvar låta oss störas av en sinande semesterkassa, platta bildäck eller gnälliga chefer.

All stress och ångest som hotar just denna tid på året när man kommer på att man glömt boka semester, kassan är skral och sista-minuten-resorna är slut Det kan knäcka den bäste. Men, nej, inte den bäste förresten, för det är ju jag och alla andra Mighty Ducks:are. Inte fan oroar vi oss för pengar och semester-hets?

Nä, mina vänner, vi har nått den där sköna nivån av välbefinnande där vi tar livet med en klackspark. Efter det sjätte SM guldet på de senaste sju åren så är vi mesta mästare och landets stolthet. Alla, och jag menar alla, vet det, känner till det. Några försöker förneka det men sanningen är omutbar.

FIFH Mighty Ducks tog sina första stapplande steg på hösten 1991. På våren 2005 hade klubben ätit in de försprång som en del av landets andra klubbar hade givits. Den 7 Maj 2006 var Mighty Ducks förbi och ensam på tronen. Att notera alla rekord som FIFH Mighty Ducks slagit de senaste åren är omöjligt, då får jag sitta här till jul, det räcker med att säga sex SM guld på sju försök!!!

I Malmö var man under 1997-1999 mäkta imponerad över DBFK Stockholms dominans: tre SM guld på tre år. Det snackas än idag om den gyllene DBFK-perioden inom svensk goalball. FIFH Mighty Ducks tog vid 2000 och har sedan dess totaldominerat. Ett litet avbrott blev det 2003 när IFAS bröt en treårig tradition men 2004 var ordningen återställd.

Men är det något man har lärt sig inom idrotten så är det att ha båda fötterna på jorden, framgångar kan lätt vändas till motgångar. Men det är inte svårt att förstå alla Mighty Ducks:are som känner och känt sig odödliga under de här åren när planeten Jordens goalballhjärta klappade i just vår stad.

Idag tror vi, vet vi, att FIFH Mighty Ducks är framtiden för inte bara svensk, utan också nordisk goalboll och det vi under de senaste åren har avnjutit endast är början.

Om någon säger något annat flinar vi, skakar på huvudet och ger dem ett finger stort som Turning Torso, för vi vet att livet går vidare med den skillnaden att FIFH Mighty Ducks nu är mesta mästare inom svensk goalball!!!

Det kan varken Stockholmare eller bångstyriga bildäck ändra på.

Tillbaka

Tack pågar

Jag vänder bort blicken från IFAS-målet. Det finns liksom gränser för vart man vågar vända sin blick när det återstår en knapp halvminut av årets viktigaste match och det är ungefär världens viktigaste straff som ska skjutas. Det finns liksom gränser.

Jag vänder alltså bort blicken från IFAS-målet och låter den vila på Malmölaget, där jag plötsligt ser hur det stänker blod, svett och tårar från Jimmy Björkstrands panna. Jag ser också, mer motvilligt, hur han med högerhanden ta sats med bollen. Och visst, skottet får en fruktansvärd kraft men placeringen indikerar största möjliga tveksamhet. Jag kan inte låta bli, jag måste titta….

Jag ser Niklas Hultqvist på väg att lite lagom lojt kasta sig för att rädda vad han tycker påminner om ett Skol SM-skott, men det är då han gör ett fatalt misstag. Niklas har säkert, lika lite som alla andra som fanns i hallen, noterat den luriga bollbanan. Killen med nummer 1 på Malmötröjan väljer av någon obegriplig jävla anledning placera bollen mitt i mål. Och med tanke på den fart bollen kommer i så hinner Niklas bara uppfatta en vind som med en perfekt tillslag skickar bollen under honom - ohjälpligt och omöjligt - rätt in i mål.

Tio minuter tidigare var jag på dass och pissade. Stod länge och väl vid rännan och lyssnade till det man lyssnar till vid rännan - och mest hördes tjatet om oturen med stolparna, att det var bra att ta SM silver med ett reservlag och att IFAS alltid knäcker sina motståndare i andra halvlek.

Det var deppigt vid rännan. Deppigt värre. Så jag gick ut. Stannade utanför, blickade mot solen i några sekunder, sniffade luft. Och tänkte: "Va fan, allt som behövs är ju att vi gör ett mål och inte släpper in nått". Och så gick jag upp igen.

Andra halvlek blir händelserik. Fem minuter in i halvleken tar IFAS ledningen men Malmö replikerar nästan omedelbart. Men med två och en halv minut kvar sätter IFAS ytterligare en kasse och sanningarna vid rännan börjar göra sig gällande. F-n tänker jag, vi var ju så nära. Malmöspelet ser tröttkört ut och allt hopp syntes ute.

Men med 48 sekunder kvar utbryter plötsligt ett veritabelt vrål från Malmölaget. Vi är många som måste kliar oss i ögonen för att verkligen fatta men det krävs ingen Einstein för att räkna ut sanningshalten av vad som hänt. MIghty Ducks har kvitterat! Det står 2-2. Folk jublar och hjular och gör livsfarliga hopp, virar in sig i flaggor. Och bredvid mig muttrar någon - jaja, det spelar väl för fan ingen roll, vi vinner aldrig en förlängning eller ett straffavgörande.

Det går ytterligare 27 sekunder. Så drar Niklas Hultqvist på sig en straff för hög boll. Visst, jag vet - man borde inte känner sig osäker eftersom Jimmy varit säkerheten själv på straffar de senaste tävlingarna – men jag vänder ändå bort blicken.

Man samlar ju på minnesvärda ögonblick. På omtumlande situationer. Var den här halvminuten hamnar i min katalog vet jag inte, men det är svårt att fatta.

Med 19.21 spelat av SM finalen 2006 hade IFAS 2-1 och var mästare. Med 19.39 spelat av SM finalen 2006 hade Mighty Ducks 3-2 och var mästare. Sånt händer inte. Inte i en final av ett svenskt mästerskap.

Bredvid mig på läktaren sitter en av killarna, en av dom som trotsar allt för Malmös goalball stolthets skull, en av eldsjälarna, kan man säga. Han är lång och gänglig, kanske en och nitti lång, jeansen hänger moderiktigt lite för långt nerpå kallingarna, han är en av en av dem man sett tävling efter tävling. Nu sitter han där på läktaren bredvid mig. Och han gråter. Gråter så att han skakar. Som ett mycket litet barn. Alldeles ohjälpligt. Och alldeles öppet. Vi kan alla se honom. Den historiska vändningen blev för mycket för honom.

På väg ut från hallen hör jag snacket om att det var väntat för att Malmö alltid har sådan tur, att man spelar ett defensivt tråkspel, att IFAS var värda att vinna och bla bla bla. Jag sätter mig i bilen, sätter på ”Mighty Ducks – ett lag som ingen stoppar" på absolut högsta volym, sluter ögonen. Det var för fan allt annat än väntat, tänker jag, långt under den vassa inledningen, det var väl ungefär allt annat än just - väntat.

För när Malmö vunnit guld genom åren så har vi ju vunnit dem i överlägsen stil, vi har ryckt ifrån i finalerna och varit bäst, klara mästare. Det är säkert inte så i verkligheten, finns ett vagt minne av ett ett straffdrama för något år sedan, men i minnets historiebok är det så. Där är det däremot inte alls så att Mighty Ducks - efter att ha fått undvara flera nyckelspelare och maskerat formen i grundspelet - ryckt förbi i finalens sista döende sekunder och liksom "tjuvat" till sig guldet.

Därför är det en extra minnesvärd dag - även om vi fick lite hjälp av en straff på slutet. FIFH Mighty Ducks var nere i brygga efter 1-2 målet med två och en halv minut kvar. Men vi kom tillbaka. Fy fan vad vi kom tillbaka. 2-2 - ett fantastisk klassiskt avslut. Och 3-2 - en klassisk skitstraff.

Vi gjorde det. Och det här är större än vad jag kan sitta och krafsa ner under dagens sista skälvande minuter, samtidigt som våra hjältar firar FIFH Mighty Ducks 6:e SM guld på sju år. Det här tar ju tid att smälta. Å andra sidan - vem har bråttom.

Jag kör "Mighty Ducks – ett lag som ingen stoppar " en gång till, jag sluter ögonen och tänker att jag aldrig kommer att glömma Jimmys usla straff , aldrig den gråtande pojken på läktaren och framför allt kommer jag alltid att minnas den där magiska halvminuten då hela världen vände.

Matchen har jag glömt för länge sen. Men upplevelsen - aldrig. Den är tatuerad på näthinnan. För evigt. Tack, pågar!

Tillbaka

Familjefadern

Så här, precis så här, är det att ha en familjefader som håller på FIFH Mighty Ducks.

Följande episod utspelar sig framför TV:n med en Mighty Ducks-match i blickfånget.

- Älskling, det var faktiskt ett litet framsteg på dagis idag. I eftermiddags när jag hämtade Jonathan, så var det första gången på säkert ett halvår som han inte sprang in i lekrummet, slängde sig på golvet och skrek "Jag vill inte!"

- På tiden. Vet inte hur många gånger jag sagt att Rep borde starta matcherna…. Men, för helvete! Vaddå stepp over…den regeln finns ju inte längre!! Den fubbicken borde skaffa sig glasögon, det är ju helt klart...

- Tydligen så har han börjat äta bättre på lunchen nu också. För Maria sa att...

- Ingen spelare orkar en hel match utan käk... Amen för helvete!! Hur jävla dålig får en domare vara!!

Va ju solklar högboll – den solklaraste i år och idioten blåser inte ens av. Kolla på reprisen här, så ska du... Fy fa-an!!

- Jonathan och Kasper är verkligen bra kompisar. Idag hade dom lekt själva i lekhallen i över en timme...

- Typ som Aspegren och Jimmy. Fatta hur bra dom känner varandra på plan... Amen!!! En till högboll som han missa. Helt j-vla otroligt

- Ringde dom dig från IKEA idag? Var det inte i början av den här veckan som soffan skulle komma, eller är det nästa vecka, har du nån almanacka...

- Skojar du? Kalender? När Mighty Ducks lirar glömmer jag aldrig, inte ens en träning utan nån kalender... Typiskt!! Perfekt läge för snabb retur. Rep va ju på gång upp och då är det plötsligt halvlek. Det här är fanimej inte klokt! Nu krävs det några pilsner till...

(3 minuter senare)

- Jo, älskling, när jag och Jonathan kom hem efter att vi hade handlat, så ringde telefonen. Gissa vem det var??

- Ööhh...General Peter? Upp med tempot Lena, för fan, tempot!!

- Jag kommer inte ihåg när jag pratade med Anette senast, så jag bjöd faktiskt hit dom på torsdag. Bara så där, på stående fot...

- Torsdag? Är det inte då träningen... amen hallå, domaren!!

- Dom har köpt hund, men jag sa att du var allergisk, så dom lämnar den hemma. Därför kan dom inte stanna så länge...

- Schysst. Då funkar det. Träningen håller på till ni.. På tiden! Hade jag varit manager skulle jag bytt kant på dom redan efter första minuten. Men herregud!! Visa hjärta grabbar, jag svettas för fan mer här i stolen än vad dom gör på plan, men vad har man för det!

Fortfarande noll j-vla noll. Det var bättre förr när en vinst bara gav två poäng...

- Tycker du vi ska ta kycklingen eller ska vi pröva på något nytt som vi aldrig gjort förut?

Jag såg att Eja Nilsson hade ett recept i Sydsvenskan som...

- På tal om prova nått nytt…..Straff!!! Yes! Yes! Jässs!!!!! Det är sånt som skiljer en sopig domare från en kvalitetsdomare!

Han såg den långa bollen! Och han vågade blåsa. Hoppas nu Jimmy har ordning på nerverna...

- Skulle du kunna stanna till på hemvägen i morgon vid Systemet och handla det där lådvinet som vi drack hemma hos dina föräldrar..

- Pallar inte snacka med farsan nu, det blir bara en massa Bajen-tjat från honom... Jaaaa!!!! Så säker han är!! Jimmy for president!!

Backa nu inte tillbaka för helvete, grabbar, kom igen nu, inga bjudningar nu. Kaiser Jörgen, sluta snacka!!!!

- Kommer du ihåg vad vinet hette, annars kan du ju alltid ringa till din mamma, hon brukar....

- Vin? Grabbarna ska ha bubbel nu! Tre poäng!!...

Men har den där värdelösa klockan stannat, eller? Hallåååå!

Hur kan det var två minuter kvar? REP! Ta det lugnt nu för helvete, säkerhet!! Spela på säkerheeeet…

- Älskling, jag tror det är din tur att byta blöja och borde han kanske inte gå och lägga sig snart...

- Jag tror nog de är fler som kan gå och lägga sig snart... Jaaaaaaaaaaaa!!!!! Tre poääääng!!! Där fick dom så dom teg!!!

Tillbaka

Tro, hopp och kärlek

Tro, hopp och kärlek. Det är ju egentligen vad allting handlar om. Varje säsong tror vi att det ska gå bättre än den förra (om det nu är möjligt!), varje gång domaren blåser av en match där vårt lag förlorat (händer ju ej så ofta tack och lov) eller bara spelat allmänt uselt, så hoppas vi att det ska gå bättre i nästa match. För vår kärlek till vårt goalballag kan, som ni vet, ingen rubba på. Det finns två saker man inte väljer här i livet: sina föräldrar och sitt lag.

Så kändes det också i början av året då jag på plats upplevde årets första träning med Mighty Ducks. Jag stod där bredvid Peter Björkstrand efter passet och snackade med honom om den kommande säsongen. Allt han sa fyllde mig med i alla fall både tro och hopp. Just i det ögonblicket bytte Messias namn till generalen - av den enkla anledningen att han är Mighty Ducks tränare och vi supporters helt enkelt bara måste tro på honom. Vem i hela världen ska vi annars lita på?

Peter fick mig att inse att en slätstruken träning i Nya FIFH hallen precis efter julmaten - betydde just ingenting. "Det är den 7 Maj som vi ska vara bäst", sa Peter. Om och om igen. Och jag trodde på honom. Varenda gång.

Men det finns gränser för hur stark min tro kan bli. Och den gränsen passeras i årets Malmö Open-final. Där mötte vi Alberta – eller rättare sagt Mario Canon. Det spelar ingen roll att vi redan före finalen var bästa svensklag på plats och att jag i någon mån tycker att "det är skamgränsen". Det är av sekunda betydelse. För FIFH Miighty Ducks ska helt enkelt inte förlora mot Alberta. Inte en enda dag i veckan, inte ens tre månader före examensdags.

Jag satt på tåget ner från Göteborg igår när det hände. Kom hem, rasade i säng, steg upp i morse, skjutsade min son till dagis. I dörren mötte jag en annan pappa, som pekade på Jonathans Mighty Ducks-halsduk och skrockade: "Ska han verkligen ha den idag, när dom förlorade mot en spelare". Jag bara stirrade på pappan. Och jag ska vara ärlig. Jag trodde inte honom. Inte förrän jag kom hem och kopplade upp mig på nätet. Det var nära att det blev sprit till frukost.

Låt oss tala klartext. Alberta är inget dåligt lag – glöm det – men laget består endas av en världsspelare i Mario Canon. De två andra spelarna var mer av akademisk betydelse. I finalen hade Mario tydligen lekstuga med Mighty Ducks försvaret. Det var tydligen Mario mot Malmö, och Mario vann….brrr. Vi har många gånger stött på lag med en storskytt och lyckats att neutralisera dessa med ett sylvasst försvarsspel. Detta gick nu tydligen helt åt fanders.

Jag hoppas därför att Peter Björkstrand inte viftar bort finalinsatsen som betydelselös och säger: "det gör inget grabbar, det är om tre månader vi ska vara bäst". För varje spelare i Mighty Ducks ska bara veta att mot en spelare – å han må vara världens bästa skytt om han vill - får man inte stryk. Inte i tävling, inte i träning.

Kom att tänka på en match mot Århus för några år sedan. En match som är ett riktigt lågvattenmärke i Malmö-historien. 0-5 i baken i halvtid och helt utspelade och bortkollrade av en man – Henri Nooyen .Visserligen lyckades Malmö mirakulöst nog vända den match i andra men det spelar ingen roll. Efter den matchen pratade Malmö-tränaren Peter Björkstrand bara om en sak: Bristen på karaktär!

Sedan den matchen har jag från ruta ett sätt en Malmö-tränare som jagar på spelarna hela tiden. Pumpat på om betydelsen av ordet professionell, förklarade att 0-5 halvleken aldrig ska glömmas bort. Den katastrof halvleken ska de bära med sig. Den ska vara ett minne för livet.

Nu vill jag inte vara så skogstokig att jag vrålar ut att en finalförlust mot Alberta ska vara ett minne för livet. Men att förlora hemma mot ett lag med bara en spelare är banne mig inget uttryck för karaktär.

Det har tagit mig hela den här dagen att resa mig från detta nederlag och skriva denna krönika. Så här ett dygn efter matchen börjar jag hämta mig och tänker på klyschor som att drakar lyfter i motvind och att framgångar föds av motgångar.

Ni känner igen det, eller hur. Man får ju aldrig sluta vare sig tro eller hoppas. I dag, måndag, är det en ny dag och ytterligare en dag närmare den 7 Maj!

Tillbaka

Flaskpost från framtiden.

Under en vinterbadtur vid ribban fann en av våra eminenta skribenter här på sidan en flaskpost sänd från framtiden. Denna båda gott, läs bara här nedan:

En matchrapport från 2011-05-22:

Det blev ett makalöst klang och jubel-föreställning på söndagskvällen då FIFH Mighty Ducks inför 4.013 åskådare i den egna hemmaborgen "Lindé Arena" besegrade Köpenhamns stolthet Tuborg GBK med 3-0. Och därmed säkrades den femte raka triumfen i "Nordic League" och deltagandet i nästa års World Cup för klubblag.

Nordic League-segern i hamn!
Den avgörande seriefinalen i Nordic Leauge mellan FIFH Mighty Ducks och Tuborg GBK blev återvändarnas match. Och visst var Malmö-klackens hyllningsbanderoll på södra läktaren till Tuborg-tränaren Svensson både rörande och samtidigt levererad med glimten i ögat ("Välkommen tillbaka, rep. På bänken behövs ingen kondition."). Men det var Tuborg-tränarens förre lagkamrat Fatmir Seremethi som rekordpubliken kommit för att se. Och det kändes faktiskt som om det var igår som Fatmir klädde sig i den svara Mighty Ducks-tröjan senast. Det tjoades och dominerades lika intensivt som i SM finalen 2001, då den tidens storheter Hammarby fick stryk på sin egen hemmaplan med 3-1.

Christian ”lilloket” Persson, också han återvändare som Malmö-tränare, satsade ikväll på sitt världsberömda och offensiva spelsystem som givit honom så många framgångar som tränare i spanska Catalana. Christian hade placerat Fatmir i samma favoritposition (på sexmeterslinjen) som under sin tid i Catalana, och backat upp honom med hans lillebror och tillika den nya megastjärnan i Malmö Florim (för övrigt hans 500:e match i den svart dressen. Dessa två plågade med sitt enormt brutala skytte ständigt Tuborg-försvaret. Det egna försvarsspelet anfört av lagkaptenen och mittlåset Lill-Björkstrand, sattes aldrig på några hårdare prov.

Redan i den tredje matchminuten letade sig ett vackert skruvat Florim-avslut in i Tuborg-målet bakom inhyrde veteranen Martin Enggard, som denna afton nog önskat att han stannat kvar på det norska mästarlaget Kobolths avbytarbänk.

Faktum är att Mighty Ducks spelade fantastisk goalball igår. Inte sedan World Cup-kvarten ifjol mot amrikanska PABA, har spelet fungerat så pärlbandslikt vackert som ikväll. Visst, ett lag som vinner Nordic Leauge fem år i rad spelar ju knappast dålig goalball, men det fanns en estetik i anfalls och försvarsspelet som står väl i paritet med det europeiska storlag som Aragon, Tessaloniki, Sarajevo och Saltinis presterar en bra dag. Och eftersom de sistnämnda hade spioner på plats för att studera den nu fullmogna landslagsstjärnan Florim Seremethi, så passade det ju ypperligt att plocka fram storspelet just idag.

Ett mål till fick vi bevittna innan paus. Och det var Fatmir som dundrade in ett studds-skott förbi en annan Malmö-bekantning i det danska laget nämligen vänsterbacken Steve Olsson omgift Olsen. Det var så mäktigt att till och med heders ordföranden Peter Björkstrand på hedersläktaren dansade som i fornstora dagar och fick förbundskaptenen Mikael Aspegren att le förtjust.

Malmö dominansen under den första halvleken var total och faktum är att Tuborg endast vid ett tillfälle fick iväg ett skott som kunde blivit mål. Detta genom sin Nordic Leauge debuterande högerback, vars namn världen kommer minnas lika lite, som vi idag minns när IFAS vann guld senast.

I den andra halvleken fortsatte propagandaspelet, så fulländat att till och med den fattigaste av fattiga Mighty Ducks:are, troligen boende på Limhamn, måste tyckt att matchbiljetten idag var värd långt mer än de 500 kronor den kostade.

Och när Tuborgs hetlevrade och nyinbytta stjärna Kenneth Hansen i den femtonde matchminuten, i ren frustration över det obefintliga spelet hans eget lag presterade, kastade iväg bollen långt framför mittlinjen - och naturligtvis åkte på en straff som Fatmir iskallt rullade in - så kändes matchen ungefär lika levande som Stockholmslaget Brukliga GK:s guld-planer.

Så med tre omgångar kvar av Nordic League är alltså den femte raka seriesegern nu inte bara i teorin utan även i praktiken klar. Det blir således återigen fester på ”Lindé Arena” mot Ontario, Sydney och de andra topplagen i världen i jakten på den åtråvärda World-Cup bucklan. Spänningen i Nordic Leauge blir nu att följa vem som blir två efter Malmö och på hur många poäng. Det skall bli kul att se om det blir danska Tuborg eller om det blir Finska Wasa.

Grattis till seriesegern Malmö!

Tillbaka

Arkivet

Ring klocka ring...

Silly Season är den bästa säsongen.

Ett vykort från San Sebastian.

Goalballen är enkel men inte rättvis.

Stå upp om du älskar Mighty Ducks.

De tio bästa, starkaste och roligaste Malmö-matcherna genom tiderna.

Semesterskildring´03.

Sagostund.

Hyllning till en hjältes comeback.

Parodi på goalball.

Silver suger.

Ett liv utan goalball!

Haur du sitt Malmö, haur du sitt vaarden!

Pallar Mighty Ducks den stora favoritpressen?

En bra center ger mig ståpäls.

FIFH Mighty Ducks is back!

Första träningen var underbar.

Gott nytt goalballår? Skulle tro det.

Den funderande tomten.

Önskelistan 2002.

Säsongen är slut.

Lite bättre och lite finare - eller grattis IFAS och Oslo.

Konspiration '02.

Vi är tillbaka.

Det var den femte november. Mighty Ducks förlorade, men jorden gick inte under.

En krönika om SM slutspelet, Hammarby och SM guldet.

En månad kvar - Nu stundar snart Marathonens silly seson.

Evig glädje finns inte.

Goalball är passion och Mighty Ducks en kärleksaffär.

Forken å jag.

Drömmen om Marathon guld.

Goalballkänslor.

----------------------------------------

Arkiv-krönikor

Ring klocka ring….

År 2003 lägger sig ner för att dö och 2004 knackar på porten. Det är dags att åter plocka fram champagneglasen och rakterna för att fira in ännu ett nytt år. Ett nytt år med helt nya förutsättningar och möjligheter. Allt nollställs när det är nytt år. Ut med det gamla och in med det nya.  Men inget riktigt nyår med tolvslag utan den klassiska dikten om nyårsklockarna. En av Mighty Ducks Supports gästskribenter har här nedan delgivit oss sin variant på denna klassiker:

Nyårsklockorna 2003

Ring, klocka, ring i bistra nyårsnatten
mot rymdens norrskenssky och markens snö;
den gamla säsongen lägger sig att dö...
Ring upprättelsevarning över land och vatten!

Ring in det nya och ring ut det gamla
i årets första, skälvande minut.
Ring IFAS makt från Sveriges gränser ut,
och ring in Mighty Ducks till oss som famla.

Ring våra tankar ut ur sorgens häkten,
och ring pokal och guld till sargad barm.
Ring styrka in i Fatmirs arm
och ring Malmös hälsningar till alla släkten.

Ring ut Brukarhuset som räknat sina dagar
och gör bajens och Sugis styrka svag.
Ring in ett ädlare, ett högre lag
med bättre syften, som gulden jagar.

Ring ut försvarsbekymmren, sorgerna, och nöden,
och ring den svartröde själen åter varm.
Ring ut till tystnad diktens gatularm,
men ring till den rödsvarta anfallsglöden.

Ring ut BSI, som blott räknar anor,
förtalets lömskhet, avundens försåt.
Ring in det rätta på triumfens stråt,
och ring till seger rödsvarta fanor.

Ring, klocka, ring, och nya seklets krankhet vike,
det dagas, svartrött fram i styrka går!
Ring ut, ring ut detta de tusen silvrens år,
ring in de tusenåriga guldens rike!

Ring ut den tid, då guldframgångarna var få.
i tävlingarnas trista silverband.
Ring mörkrets skuggor bort ur alla land,
ring den in, när vi åter förstaplatsen skall nå.

/Adam Tennyson - Malmö fore ever!

Tillbaka

----------------------------------------

Silly Season är den bästa säsongen!

Ibland undrar jag om inte Silly Season är den bästa säsongen. Man slipper ha ont i magen över nästa tävling, över obehagliga scenarion på träningarna och man behöver inte tvingas vara med och se sitt lag förlora hemma mot IFAS med 0-1. Som jag ser det, bara fördelar med Silly Season.

Under vinterns goalball-Silly Season är det flera ljusår till nästa säsongs smärtsamma verklighet. Nästa års ofrånkomliga besvikelser.Under Silly Season vaknar man varje morgon med ett skutt och kopplar upp datorn för att kollar nyheterna på Mighty Ducks och Hammarbys hemsidor. Och för säkerhets skull gör man ett svep över den svenska goalball komiténs egna hemsida också bara för att vara säker på att inte missa det bästa tokryktet.

Silly Season är, med höga faktor av just rykten och fria fantasier, ett virtuellt goalballspel med livs levande spelare som aktörer. Här tillåts vi skena iväg i fullständiga osannolikheter, vid det här laget har väl samtliga internationella stjärnor, möjligen undantaget Ivan Vinkler och litauenska Genrik, placerats i Mighty Ducks startuppställning. Och varje gång spetsas våra förväntningar av att vi får läsa att managern Peter Björkstrand uttalat sig i frågan och sagt: Inga kommentarer!

Under Silly Season kan man också, bortsett från att specialstudera gamla goalball-matcher med Malmö,  passa på att fördjupa sig i ishockeyns elitserie, få lite tid över att oroa sig för IFK Malmös existens i handbollsallsvenskan, ja till och med se fram emot Malbas nästa match i basketligan, om man nu är lagd åt det hållet.

Silly Season utvecklar och utvidgar, med andra ord, vårt idrottsliga universum.
Men hur het än stämningen blir i Isstadion, så kan vi inte låta bli att lägga ner timmar på att krafsa ner laguppställning efter laguppställning, många gånger med hittills okända spelarsystem, på servetter på caféer och på baksidan av tågbiljetten till Köpnhamn och tivoli.

Vi kan inte låta bli att leka styrelse, lagledare, sportchef, agent och sportkrönikör dag som natt. Med eller utan en kvinna intill sig i sängen. Kanske är det just det beteendet som kan beskyllas för silly.

Om fem dagar (när jag skriver detta) är det julafton. Om jag får önska mig mer "silly things", så vill naturligtvis även jag ha en

matchvinnare som Niklas Hultqvist i laget. Och så vill jag att Peter Fork odlar skägg så att han en morgon vaknar upp och får för sig att han är centern i amerikanska laget PABA. För jag vill se mer av den center- och försvars-attityden nästa säsong.

Jag tror nämligen nyckeln till gulden finns mellan stolparna!

Tillbaka

----------------------------------------

Ett vykort från San Sebastian.

”Mobilen piper till och ännu ett nytt SMS-meddalnde är på intågande”

Fortfarande kvar i San Sebastian, Spanien. Kanske är jag och frugan lite slöa och bekväma som så här i slutet av vår resa väljer vardagslunk med solstekta stränder, bad och sval öl framför storstadsstress, shopping och sevärdhetstur med buss eller båt.

Nåväl, såna är vi. Och det är trots allt lättare att finna nät till mobilen och att ligga och vänta på signalen för SMS-meddelande här på stranden. För inte vill man stressa fram inne i San Sebastian och i allt oljud missa något viktigt SMS meddelande om vad som händer där hemma i Sverige och i världen.

För även om nätet krånglar emellanåt, och även om det ibland tar så lång tid att jag funderar på att ta till den trevliga sysselsättningen VYKORT, så är mobilen och SMS ändå ett oersättligt hjälpmedel NÄR det fungerar.

Mina nära och kära där hemma kan lätt kontakta mig och informera mig om allt som händer och inte händer där hemma. Hur hade jag annars fått reda på att det kanske vankas fängelse för Percy, att Zlatan skall bli modell eller att majoriteten av de röstande på expressen.se vill förbjuda rökning på krogen (idioti!).
Detta hade inte varit möjligt att få reda på inne i San Sebastian City där näten ligger lika tätt som MIF segrar i elitserien.

Och säg mig bättre ställen än att på mage i stranden, med vågorna rullande mot en, ligga och fundera på vad som hände i Venedig där mitt kära Mighty Ducks är på Europa äventyr. Klarar vi av Litauen? Pallar Fork pressen? Kommer vi hem med hedern i behåll?

Vänder mig på rygg och tar fram boken ”den eviga längtan”, som är den bästa bok jag vet i skarp konkurrens med Torbjörn Flygts "Underdog". Fantastisk prosa båda två. Mobilen tutar till. ”FIFH-Catalana 7-2”.

Härligt tänker jag, då kan jag med gott samvete stanna kvar ett tag till i Spanien.

Nästa gång mobilen piper till sitter jag och arbetar med ätpinnarna i den allt kallare fried noodles with shrimps på vårt stamhak här i Spanien. Inte mycket till hak förresten, det är mer som en inbuktning i väggen och några plastmöbler att sitta på och äta vid. Servicen här är undermålig och det är inte ofta man får vad som beställdes, men det som ställs fram är alltid ytterst välsmakande och mycket billigt.

Jag plockar fram mobilen och läser med blinkande text ”FIFH-Ungern 2-4 - Litauen väntar i semin”. Fasen tänker jag, ingen vidare lottning att möta världstvåorna i semifinal. Men i samma sekund repar jag mod och lekar med tanken att Malmö spelar ut Litauen och tar sig vidare till final.

Det är inte verkligt, det vet jag, jag får skylla på för många timmar i solen. Men ändå, vilken trevlig tanke: Venedig, semifinal, Mighty Ducks mot Litauen (VM tvåa) och 6-1. (S Olsson, 6 mål)

Solsting kallas det visst. Eller några minuters skön verklighetsflykt medan maten till slut är uppäten.

Fredagen tar slut och lördagen den 8 November rullar in. Frugan och jag tar sovmorgon idag. Ingen stress och jag får dricka min apelsinjuice i lugn och ro. Det där med frukost är överskattat. En juice som återställare och man är på banan igen.

Frugan tar sig en runda ner i city för att shoppa meddans jag återigen beger mig ner till stranden. Där låter jag en liten krum gumma med nävar av betong masserar min värkande rygg. Letar samtidigt efter nätet på mobilen men hittar det inte. Däremot hittar gumman ömma muskler i min rygg som jag inte visste existerade.

7 euro fattigare, men 5 år spänstigare tar jag ett dopp för att skölja bort tigerbalsamet hon använt som massageolja.

Jag guppar runt i det 30-gradiga vattnet och njuter när jag plötsligt hör mobilen pipa till på stranden. I ett hopp är jag där och läser med vattnet droppandes från håret ”FIFH-Litauen 1-4 – men det var nära”. Med huvudet nersänkt lommar jag åter tillbaka till vattnet. ”Det var nära”, vad betyder det?

En timme senare när jag sitter i hotellets bar vibrerar det åter till i min ficka och ett nytt meddelande är på intågande. ”2-3 mot Ungern i matchen om bronset. FIFH fyra i Venedig, bästa klubblaget på plats.”

Mina inre viljor slåss om plats i mitt huvud men till slut enas de om att vara nöjda med insatsen i Venedig. Att komma fyra är visserligen inget speciellt, men att matcha ett par av världens bästa landslag med en skadeskjuten Malmötrupp utan både Henrik, Fatmir och Lena är starkt.

Tänk om dessa hade varit med då hade vi kanske vunnit...tänker jag och beställer in en Tiger Beer och undrar om Fork och Steve gör detsamma då vi ju faktiskt nästan är på samma breddgrader med samma tryckande hetta. Fast får de dricka öl?

Det är dryg två dagar kvar innan vi reser hem. Det är knappt 3 veckor kvar tills jag reser till Göteborg för att bevittna Marathon goalballen. Det är ingen som helst tvekan vilken resa jag längtar mest efter….

Tillbaka

----------------------------------------

Goalballen är enkel men inte rättvis.

Så här känns goalball för mig när jag står där på Lathin skolan i början av feberuari (lite hårddraget).
På ena sidan sitter tre nobla och stolta herrar iförda solens, nattens och kärlekens färger, vi kan helt enkelt kalla dom för dom goda. På andra planhalvan står lika många herrar, men dom här har haft oturen att hamna i dåligt sällskap. Dessa är alltså dom onda.

Vid sidlinjen bredvid de goda står en man med grava synfel och vilda ryckningar i mungipan vilket medför visslingar hela tiden eftersom han av någon meningslös andledning bär visselpipa. Inte sällan har han en motsvarighet på motsatt sida med lika grava synfel men ryckningarna i mungipan som han kollega verkar hålla så kärt lyser med sin frånvaro.
De båda har för vana att misstolka dom regelvidirgheter som dom onda ideligen gör. De verkar se det som att det är dom goda som har gjort fel, men det är väl inte möjligt? Dom är ju ändå goda och för övrigt så borde han ju kompensera för att han hela tiden tillåter dom onda att uppföra sig hur som hälst.

Ja, detta är väl lite av tjusningen i goalbollen för mig. Det är så enkelt på något sätt. Vi har dom goda som gör rätt och dom har dom onda som gör fel.

Att följa matchen objektivt och med "två ögon" är förstås helt omöjligt. Antingen är man god (läs Malmöit) eller så är man ond - så enkelt är det. Precis lika enkelt som det faktum att rättvisan inte existerar i varken idrotten eller i livet i övrigt. 

När jag var sex år gammal såg jag en svart/vit film som handlade om en gigantisk apa. Ni har säkert sett filmen King Kong och många tyckte säkert som jag; vilken rolig apa som klättrar på höghus. Jag grät i slutet när de sköt ner apan.

Var fanns rättvisan då till att trösta mig med? Några år senare såg jag filmerna "Tolv fördömda män" och "De sju vågade livet", och ta mig tusan om inte rättvisan lyste med sin frånvaro igen. Alla hjältarna dog, den ene efter den andre. Ville jag ha rättvisa borde jag istället ha läst något av bröderna Grimm.

I mina vildaste fantasier har jag aldrig kunnat föreställa mig att goalballssupportrar världen över älskar goalball för att de tror rättvisa ska skipas. Goalball handlar inte om rättvisa eller hjältar som förtjänar att vinna, utan om vår gränslösa kärlek för vårt lag, oavsett om det består av underhållare eller bödlar.

Och tänk vad tråkigt det hade varit om sporten hade varit rättvist. Idrottens dramatik ligger just i det oförutbestämda. Spänningen blir av sällan skådat slag när de mindre slår de större, när underhållarna drabbar hårt samman och bödeln helt plötsligt förvånar alla genom att börja underhålla. Om man inte har nerver och värdighet att följa spelet på den här höga nivån föreslår jag något annat och lugnare som rekreation, där man på förhand vet om utgången.

Man kan kanske se om sin älsklingsfilm eller läsa om sin favoritbok. Men vill man ha spänningen som följer med ovissheten är goalball på den högsta nivån kanske den mest spännande vardagen vi kan få. Vem vill veta från början hur det ska sluta?

Tillbaka

----------------------------------------

Stå upp om du älskar Mighty Ducks.

Hur är det att följa FIFH Mighty Ducks när man skaffat barn, hus och familj?

Det är onsdag kväll och höstrusket har bäddat in Malmös villaförorter i en våt och mörk filt. Vi sitter vid middagsbordet. Johanna, min dotter äter ombytt i träningskläder, startklar för träningen med Kulladals FF. Kevin är trött efter att ha tjuvkikat på Canal + kvällen innan, gud vet hur läge han stannade uppe. Han är likblek och petar lite håglöst i pyttipannan med gaffeln.

"Har du haft en bra dag på jobbet?" frågar frugan vänligt. ”Jodå, det var som vanligt”, svarar jag.
"Vad var det bästa som hänt dig i skolan idag?" frågar jag Kevin (jag har lärt mig på en kurs att man skall ställa frågan så, för att få ut max av barnet).

Efter ett tag glider samtalet som vanligt in på goalboll och det är Kevin som öppnar. Han har nu vaknat till lite försiktigt och avsätter ett par nanosekunder till att vara här och nu. "Har vi biljetter till Maran? Jag vill absolut se när Mighty Ducks tar tillbaka den där pokalen." Till saken hör att vi varit i Göteborg de tre senaste säsongerna för att bevittna maran så frågan är relevant. Jag vet att det inte är läge alls men jag hakar på med att förklara för frun i huset att diskmaskinen och tvättmaskinen kanske kan vänta ytterligare en månad på att bli lagad. Mighty Ducks skall ju till maran och eknomin får inte sätta stopp.

Samtidigt passar jag också på att lägga ut en försiktig trevare om att det vore fantastikt att få uppleva Mighty Ducks ute i Europa. Kanske Kevin och jag kan ta .....lite Eurobunuspoaöng kvar kanske flyga.....kanske bussen .....det är väldigt billigt etc. Kevin 11 år är nu klarvaken. Han tycker att idén är fantastisk.

"Glöm det Patrik!" säger min fru mycket bestämt, "du har redan fyllt kvoten för goalballmatcher i år till 100%".
100% i detta sammanhang betyder i klarspråk Malmö Open och den där förbaskade avstickaren till Göteborg i våras

Men....försöker jag, men då börjar hon försiktigt ifrågasätta hur lyckad senaste resan till Sveriges baksida (läs Göteborg)  egentligen var. Silver, silver, silver. Detta förbaskade SM silver.

Jag retirerar då blixtsnabbt enlig principen "You got to pick your fight"
"Helt rätt Mia., Mara-resan är helt onödigt. Dessutom brukar Mighty Ducks inte vinna de tävlingar jag går på".
"Just det", säger Kevin och börjar proklamera resultat från de senaste två årens tävlingarna som vi varit på och förlorat. Skrämmande statistik.

Jag räddar det hela genom att föreslå att vi samtidigt kan ha en "familjehelg" på Lisseberg. Vi kan åka karusell, äta karamell och fröjdas hela dagen. Också kanske ta en tripp till Mölnlycke¨för att kolla läget…..

Stormen är över.

Då klipper frugan till med "Patrik, jag blir så ledsen. De enda gånger du ler så där härligt nuförtiden är när vi talar om Mighty Ducks". ´"Jag tycker det är ledsamt och skrämmande", säger Mia och ser verkligen så där moderligt bekymrad ut.

Jag känner mig lika träffad som Paulo Roberto i Mariehamn. Efter knocken, tänker jag. Hon har ju rätt för fan. Vad håller jag på med? Jag tänker då på ett par rader jag läst någonstans
"Goalball är den lilla fattiga mannens känsla av att vinna i en värld han redan förlorat"

Visst har det varit tufft i mäklar branschen ett par år men är jag på väg utför? Håller jag på att tappa greppet? Fyller jag upp ett tomrum i livet med Mighty Ducks liksom alkoholisten tar till flaskan?

Kan det vara så att jag tar revansch på en svunnen tid fylld med traumatiska upplevelser i 90 talets Stockholm där de stora och kaxiga grabbarna höll på BBU och DBFK och där ordet FIFH Malmö fick en tydlig och rent förkroppsligad innebörd. En tid då kombinationen skolgården och Malmö innabar stryk.

Jag Det sitter i generna. Arv och miljö. Det kan inte vara farligt - det som ger energi måste vara rätt. Dagen efter tog grabben och jag med oss grannen och hans barn och åkte till Nya FIFH hallen och kolla in en träning. Underbart. Fylld av inspiration tar jag tag i jobbet och familjen dagen efter.

För er alla andra "gubbar" där ute och till er som snart ramlar in i medåldern och flyttar ut till någon kartong i förorten, med fru och barn. Bit ihop, sätt den bästa foten först.

Stå upp - om du älskar FIFH Mighty Ducks

Tillbaka

----------------------------------------

De 10 bästa, starkaste och roligaste Malmö-matcherna genom tiderna.

Nedräkningen har börjat. Nej, det handlar inte om något krig som några testosteronstinna pojkarna med pickadollor kanske snart skall starta. Det är ett ämne av betydligt angenämare sort.

Idag startar Mighty Ducks Support nedräkningen på alvar inför höstsäsongen. All vår längtan och oro är snart till ände: allvaret är åter här. Som en godbit inför höstsäsongen så presenterar vi här nedan våra tio favoritmatcher som Malmö gjort genom tiderna. Inte nödvändigtvis de vackraste. Eller ens de viktigaste. Många av er kommer säkert att sakna er älsklingsmatch. Vi är inte ute efter någon form av absolut historieskrivning. Vi vill bara lyfta fram underbara händelser under FIFH Malmös goalball historia. Och vi kan i alla fall garantera att de här tio matcherna har satt våra hjärtan i brand. Tio mål alltså. Nedräkningen kan börja:

1. När vi dödade jätten.

2. När ordet "Kethup-effekt" fick ett ansikte.

3. Mize går på vattnet.

4. Vi placerade Malmö på världskartan. 

5. Vi visade var skåpet skulle stå.

6. Gränslös lycka efter årtiondets viktigaste mål. 

7. Äckligt disciplinerat 

8. Snuskigt snabbt.

9. SM Kungen. 

10. Akta er för Malmö.

Listan på klassiska matcher kan göras hur lång som hälst. Men utrymmet är litet och vi har valt ut tio matcher som får mitt hjärta att bulta extra mycket. Men jag kommer heller aldrig att glömma lekstugorna mot DBFK Stockholm (9-4, 1996) och Hammarby (7-0, 2003) som jag fortfarande kan se för mina ögon när jag stänger dem på kvällen och skall vaggas till sömn.

1. När vi dödade jätten. 13 februari 2000, Malmö - Ontario GC  2 - 1

Så är det då dags. Den mest underbara, behjärtansvärda och känslomasserande match som Malmö spelet under sin 11-åriga historia. Givetvis kan man diskutera om vi valt rätt (Och gör gärna det! Kan ni tänka er ett härligare diskussionsämne? Det är helt enkelt outtömligt. Så samla familjen runt brasan och prata om Mighty Ducks-matcher. Ni blir lyckligare. Det förenar. Varför vi valt just den här insatsen? Tja, betydelsefull var den, men vi har spelat mycket viktigare matcher. Inte heller var den helt avgörande eller tillkom mot någon av våra ärkefiender.

Nej, orsaken till att vi valde denna match är att det symboliserar en mycket viktig sak: Ingen jävel skall släppas över bron. Med urkraft visade Mighty Ducks vem det var som regerade. Typ; "här är det vi som bestämmer, kom inte här och kom". Med eftertryck bestämmer vi direkt alla premisser; vi visar omedelbart vem det är som spelar sologitarr och vem som står i hörnet och plinkar på en liten triangel. Precis så som man önskar att det alltid ska vara när FIFH Mighty Ducks spelar.

Under Malmö Open år 2000 gästades Malmö av världens bästa klubblag i goalball, Ontario Goalball Club. De svartvita giganterna från Kanada var välkända över hela världen för sitt spel. Med världs-centern Jeff Christy som nav malde man ner motståndare efter motståndare. Och var man inte imponerad av allt man hört om dem innan de anlände till Malmö fick man sig en försmak av vad som vänta skulle när laget tränade med Malmöspelarna veckan före tävlingen. De var stora, de var starka och de var riktigt duktiga. Hur skulle något lag kunna rå på dem?

Aldrig förr har ett lag varit så överlägets under lördagens Malmö Open-spel som Ontario. Man krossade allt motstånd och släppte inte in ett ända mål på sina fyra gruppspels matcher. Malmö å sin sida gick igenom sin grupp med godkänt resultat. Man vann de matcher som på papperet såg besvärliga ut men tappade överraskande poäng via 0-0 mot det engelska landslaget. Gruppvinsten blev det trots allt och det innebar möte med Ontario i slutspelsgruppen klockan 10.00 på söndagen.

Malmö inledde dagen med ytterligare en mållös tillställning nu mot Hammarby och formen syntes långt borta. Men så kom matchen mot Ontario Goalball Club. Vi gjorde makalöst bra ifrån oss. Vi stod upp, vi krigade, vi var det bästa laget och vi spelade med ett stort och genuint Malmö-hjärta. Och trots att kanadensarna sannerligen hade ett försvar som inte var särskilt lätt att slå hål på så var Malmöspelarna inte nöjda med 0-0. Man gick in på plan och tog kommandot och tryckte på. Redan efter drygt en minut så fick Jimmy på ett dunderskott på en rotation som touchade en desperat sprattlande Rob Christy och betydde 1-0 till Malmö. Vi spelade en otrolig goalball matchen igenom. Dominerade. Tog för oss. Jimmy hade full cirkus med sina rotationsskott och Peter Fork spelade som i trans. Aldrig förr hade Peter Fork spelat så bra som i den här matchen. Han var gud. Det var Mighty Ducks som höll i taktpinnen. Men så mitt i den första halvleken, Jeff Christy, ett hyfsat men inte otagbart skott efter en försvarsmiss och 1-1.

Hoppas vi klarar av att hålla 1-1, eller så tar väl Ontario över och gör tvåan också. Så ungefär tänkte man. Men den här årgången av Mighty Ducks var av ett annat virke; ett av de starkaste lag svensk goalball någonsin fått fram. Malmö jobbade oförtrutet vidare och fick till slut betalt för mödan när Jeff Christy drog på sig en straff för högboll. Mikael Aspegren tar ansvaret, kliver fram, siktar på vänsterstolpen och sätter målet som ger oss vår rättmätiga seger. Perspektivet var perfekt från sidlinjen. Man kunde följa bollbanan hela vägen, hur bollen var på väg in, hur Jeffs väldiga armar kom farande men inte nådde den – och hur den rörde vid nätmaskorna. Ett stort ögonblick! Stämningen var fantastisk och Latinskolans fasta väggar förstärkte publikljudet, så att hela arenan mullrade som en spinnande jättekatt.

I den andra halvleken försökte Ontario-spelarna att trycka på men närmare än ett stolpskott kom man aldrig. Malmöspelarna formligen glänste av spelglädje. Peter Fork dominerade centerspelet och Jimmy storspelade både framåt och bakåt. Också Mikael. Starkare ensam än den kanadensiska landslagstrion som skulle betvingas. Man begriper knappt det nu, tre och ett halvt år senare, att vi spelade ut Ontario. Verkligen spelade ut. Vilket lag vi hade! Och vi vann över världens kanske bästa lag. Det kändes stort att vara Mighty Ducks-supporter och stå där och hålla på sitt lag. Vi hade till och med publiken på vår sida. Visserligen var det inte de jätte multipla orgasmer som hade brutit ut om något Stockholmslag lyckades med den här bedriften. Men ändå.

Kanske tycker någon att vi, i den här 10-matchgenomgången, har tjatat lite väl ofta om Malmö class of 2000-2001. Vi kan bara hålla med; det har vi. Men det är ju dessa års upplaga av Mighty Ducks som med allra största sannolikhet är det bästa goalball-lag den moderna svensk goalball sett till. Endast supporters till DBFK Stockholm anno 1997-1999 har rätt att invända här; övriga lags fans kan stoppa tillbaka tummarna i munnen.

Nu avslutar vi den här odyssén med en stillsam förhoppning om att årets och gärna kommande års Mighty Ducks-upplagor skall söka kraft från flydda stormaktstider och visa Sverige i vilken stad gulden hör hemma.

I Malmö. Där det bästa, vackraste och finaste goalball-laget i världen finns.

FIFH Mighty Ducks!

2. När ordet "Kethup-effekt" fick ett ansikte. September 1995, Malmö - Motala GBK   7 - 2 e.f.

Nuförtiden är Malmös goalball-lag aktat i både Sverige och Europa. Man kan nästan både förvänta och räkna med att det blir final i varje tävling. Vi kan skaka, och till och med slå, vilket lag som helst. Annat var det i mitten på 90-talet då Malmös storhetstid ännu inte hunnit ta sin början. Klubben hade aldrig vunnit något och den största framgången var en finalplats i Malmö Open samma år. Tävlingarnas slutspel kändes mest som en kul grej, något som gav det ungdomliga laget rutin. I ett seriespel kunde Malmö göra bra resultat redan på den här tiden men några realistiska förhoppningar att man skulle gå riktigt bra i ett slutspel med direkt utslagning kunde bara den reservationslöst överoptimistiske ha.

1995 års Örbyhus-turnering inleddes som brukligt starkt. Segrar mot BBU och Motala samt oavgjort mot DBFK Stockholm placerade Malmö på en andra plats i tabellen. Semifinal mot regerande svenska mästarna Motala GBK väntade och ingen vågade väl i sin vildaste fantasi tro på avancemang till final. Malmö inledde dock matchen på bästa sätt. Man tog tag i spelet, rullade upp anfall efter anfall som satte press på Motalaförsvaret och spelade stabilt försvarsspel. 1-0 till Malmö i halvtid och förhoppningarna växte bara för att grusas omgående i andra halvlek när Motala kvitterade. Men Malmö gav sig inte, fortsatte att anfalla och så kom 2-1 målet. Malmö såg trots alla profetior ut att gå mot final när Motala återigen kvitterade, nu med mindre än minuten kvar.

2-2 stod sig och förlängning fick vidtagas. En spännande och minst sagt händelserik förlängning. Första akten slutade mållöst och nervositeten inför ett straffavgörande började sprida sig i Malmölaget. Då stal en 19-årig yngling från Almvik showen. Man hade lagt märke till honom på årets träningar: Oftast en ungdomlig entusiasm men oturs och skadeförföljd. En Jesper Blomqvist-kopia. Den där höstdagen mot Motala fick Henrik Bergkvist så sitt definitiva genombrott. Tre mål på mindre än två minuter i en helt avgörande förlängning avgjorde matchen. Och som grädde på moset följde Jimmy Björkstrand upp med två mål. Snacka om Kethup-effekt när Malmö gick från 2-2 till 7-2 på förlängningens sista två minuter. Underbart!

I finalen blev det DBFK som stod för motståndet och Malmö segrade med 3-2 i en match som också den borde ha funnits med på den här listan. Ingen kunde väl drömma om att Malmö efter sin succé i semifinalen mot Motala skulle kunna ladda om och göra en kanske ännu bättre match i finalen. Segern mot DBFK innebar att FiFH Malmö vann sin första turnering genom tiderna. Det finns inga ord för vad man kände i samma ögonblick som finalens slutsignal gick. Det finns bara känslor. Man är en del av ett hav av kärlek och glädje. Man är lycklig; i ordets ursprungliga betydelse. Man lever.

3. Mize går på vattnet. 6 April, 1995, Malmö - BBU IF  5 - 2

Under början och fram till och med mitten på 1990-talet dominerade Stockholmska BBU IF den svenska klubbgoalballen. Man kvalificerade sig för samtliga SM finaler mellan 1992-1997 och vann också ett antal SM guld. Man kom också tvåa i Europacupen för mästarlag efter strafförlust i finalen. BBU: s härförare var landets kanske genom tiderna främsta goalballspelare Torsten "Totte" Karlsson. I Malmö pratade man om Torsten som om han var en gud. Hans skott var både hårda, snabba och välplacerade - omöjliga att stå emot helt enkelt. Visst har Malmö haft svårt mot många lag under sin 11-åriga historia men inget lag har berett så stora bekymmer som BBU. Det gick helt enkelt inte att slå dem.

Men så en solig Maj-dag 1995 stötte Malmö på BBU i det årets SM slutspel. Tidigare på våren hade Malmö genom kanonspel lyckats press BBU en aning på hemmaplan i Malmö Open finalen (1-2). Nu tvingades man dock klara sig utan en av sina nyckelspelare Henrik Bergkvist och istället sätta sitt hopp till damlandslagsspelaren Maria "mize" Nyberg. "Mizes" form hade varit lite tveksam före tävlingen och inte blev känslan bättre efter en hafsig insats i sergerpremiären mot Sugi. Så stod som då där, på andra sidan planen; regerande svenska mästarna BBU IF. Första halvleken bjöd på ganska så jämnt spel. Malmö tog ledningen genom Jimmy men BBU och Totte vände matchen med snabba två mål innan pausvilan. Malmöspelarna var ändå ganska så nöjda med sin insats. Man överraskade med att låta Mize spelade center vilket hon i första halvlek klarade bra, i andra var hon helt helt fenomenal.

Den andra halvleken av den här matchen är kanske den bästa Malmö gjort genom historien sätt till förutsättningarna. Jimmy, Peter och Mize stred som djur mot denna 08:e-fantom. BBU:arna lyckades inte längre sätta press på Malmöförsvaret utan det var plötsligt FIFH:arna som stod för målfirandet. 1-2 blev hasigt och lustigt 4-2 innan någon egentligen hann fatta vad som hänt. Torsten och hans BBU-kamrater tryckte på men helt förgäves. 5-2 slutade matchen till Malmös fördel och det var första, men inte sista, gången man besegrade BBU-jätten. Malmö och BBU möttes återigen dagen efter i mästerskapets bronsmatch. Då vann BBU. Det går tyvärr inte att bestrida eller göra något åt. Samtidigt var det ändå en nesa som man på något sätt kunde bära med ett rent hjärta. Det centerspel som Mize kreerade var så obefläckat, så rent, så sant. Det var ett centerspel som betydde så bra mycket mer än de tre poäng som Malmö fick. Det var ett centerspel som fick oss alla skåningar att skåda ljuset och inte bry oss om världsliga, taffliga och vulgära saker - såsom SM guld och BBU-segrar. Helt enkelt: I lördagens 5-2 match mot BBU IF gick Maria "Mize " Nyberg på vattnet!

4. När vi placerade Malmö på världskartan. 13 Maj, 2001, Malmö - Spanien 1 - 0

Det är något med ordet "först" som hänger samman med FIFH Mighty Ducks. Malmö var först med att vinna SM guld på 2000-talet. Man var dessutom först med att vinna Marathon goalballens seriespel två gånger på raken. Och första nationella klubblag att ha med ett renodlat damlag i en internationell damlandslagstävling. Finns det någon annan klubb i Sverige som kan visa upp lika fina meriter? Nej, det finns det självfallet inte.

Och just det här med att ha med ett renodlat damlag i en internationell damlandslagstävling inträffade på våren 2001. Malmö Lady InterCup spelades för andra året och Mighty Ducks lagledning hade bestämt sig för att ge sina egna damspelare chansen att känna på internationell goalball. Malmö satte omgående ribban och visade världsnationen och storfavoriterna från USA att Malmös defensiv inte var att leka med. Den mållösa premiärmatchen mot USA följdes upp med ett lika målfattigt derby mot OS bronsmedaljörerna Sverige. I tredje matchen föll Malmö mot Danmark som var riktigt bra det året och sedermera vann hela tävlingen. Efter det att England slagits tillbaka väntade avgörande grundspels avslutning mot OS tvåorna från Spanien. Malmö var trots succén tvingade att besegra Spanien för att nå semifinal och det var nog ingen riktigt funtad människa som trodde att detta kunna bli verklighet.

Taktiken var solklar mot ett defensivt starkt och stabilt Spanien - håll nollan och hoppas att Spanien gör ett misstag. Och efter bara tre minuters spel händer just detta. Spanjorskorna fumlar i sitt försvarsspel och döms för tio-sekunder. Malmö får straff och Jannie Hammershøi stegar fram. Vi på läktaren tänker "missa inte nu" dessbättre hade inte Jani några sådana tankar. Hon sköt, och som hon sköt. Bollen for spikrakt mot den vänstra stolproten, Spanjorskan slängde sig – förmodligen mest för syns skull, för hon var inte i närheten av projektilen – bollen dundrade in i burgaveln och ett klassiskt mål var skapat. 1-0 till Malmö som sedan säkrade hemåt resten av matchen. Inte kul för publiken men vi älskade det. Malmö lät tiden rulla och fixade många spelavbrott. Inte snällt mot Spanien, men vi älskade det.

Laget, med spelarna Lena Saarensalo, Desirée Blomquist, Sarah Winberg och Jannie Hammershøi, slutade på en mycket hedrande fjärdeplats i Malmö Lady InterCup 2001.

Den mest dräpande och enastående Ladykommentaren fällde Jannie efter 1-0 segern mot Spanien, då någon frågade henne: ”Förstår du att du har avgjort mot Spanien?” Jani svarade: ”Ja, du, svårare var det inte”. Som om det var den enklaste sak i världen att avgöra mot Spanien. Som om det var någonting man gjorde lite då och då. Legenden säger att man fortfarande kan känna vibrationerna av Jannies kanon i den ena burgaveln på Nya FIFH Hallen. Legenden säger också att de andra Malmö-spelarna, halvt på skämt, menade att Jannie bara chansat och att bollen satt där den gjorde var rena turen. Jannie hävdade däremot att hon siktat. Och visst tillhör sanningen Jannie Hammershøi. En sådan hederskvinna ljuger inte.

5. Vi visade var skåpet skulle stå. 27 November, 1999, Malmö - GBT Gebards  5 - 1 

Vissa spelare och lag levererar när de måste. Plockar fram sitt mest exklusiva kunnande under största press. Stiger fram när andra backar. Inför Marathon goalballens avslutande grundspels omgång 1999 såg det riktigt bra ut. Malmö hade inför tävlingen hånats och av de flesta goalball spelare och ledare i Sverige kallats för "köpelag" eftersom man lånat in Stockholmaren Mikael Aspegren. Bristen på spelare i Malmö gjorde att denna transfer var oundviklig men eftersom Malmö nu fick ytterligare spetts så stegrades rädslan för Malmö. Alla andra klubbar i Sverige hade gjort det till en vana att låna in spelare räknades liksom inte.

Hur som hälst; den massiva kritiken och glåporden eldade igång Malmöspelarna å det grövsta och Malmö gjorde totalt sätt sin bästa tävling genom tiderna. Marathon goalballen upplaga 1999 klassas utan tvivel som den tuffaste som har spelats. Där fanns de bästa spelarna och lagen från Sverige, Danmark, Holland, Finland och Tyskland. Det var tufft, det var tätt och det var ovisst ända in i sista serieomgången. FIFH Malmö skulle spela mot finska mästarna GBT Tampere i sin sista grundspelsmatch. Både Malmö och Tampere hade trots kapaciteten på de övriga lagen malt ner dem en efter en. Endast Hammarby kunde mäta sig med de två riktigt stora den här gången, men inte ens bajen kunde stå emot på slutet vilket byggde förutsättningar för en äkta seriefinal med de förutsättningar som en finalmatch bör ha: Vinnaren vinner.

Pressen på de båda lagen var alltså ganska så stor. Här behövs det spelare som stiger fram när andra backar. Dörren öppnas; där står Peter Björkstrand, Mikael Aspegren och Jimmy Björkstrand. Matchen var bara barnet när Mikael Aspegren dundrade in ledningsmålet bakom ett överrumplat finskt försvar. Det var knappt de han höra bollen. Vi vet alla vad ett tidigt mål nästan alltid betyder. Fart, beslutsamhet och självförtroende växer. Och som det växte. Malmö spelare drömgoalballl - goalball som den alltid borde spelas av Malmö. Man gav inte de välmeriterade finska stjärnorna en suck av möjlighet att komma tillbaka i matchen. Målen trillade in i en strid ström och mot slutet var det nästan snudd på förnedring. 5-1 till slut och Malmö vann för första gången Marathon goalballens grundspel och därtill i de tuffaste och svåraste upplagan. Det var inte med blida ögon Malmösegern sågs i Sverige men faktum är att Malmö i och med storsegern gav Hammarby en hjälpande hand och spelade bort Tampere även från andra platsen. Malmö etta, Hammarby tvåa - som det alltid borde vara.

6. Gränslös lycka efter årtiondets viktigaste mål. 2 December, 2000, Malmö - Hun-Team   3  -  2

Kommer ni ihåg Marathon goalballen 2000. Mighty Ducks kom som regerande seriemästare och visade direkt vem som regerade i Göteborg. Premiärsegern mot Tampere, med ett par av Finlands bästa spelare, gav oss ett visst hopp och trots att formtoppen var långt borta så spelade laget stabilt och såg rejäla ut. Segrarna avlöste varandra och trots att Tampere hela tiden tog imponerande skalper så fortsatte Mighty Ducks sitt segertåg. Men efter en onödig förlust mot BBU krävdes seger mot Hun-team i sista omgångens sista match för att säkra seriesegern. Malmöspelet såg krampaktigt ut och oavgjort 1-1 pausen skvallrar om ett Malmölag med nerverna utanför tröjorna. Hade Malmöspelarna fått guldfrossa eller vad var det frågan om?

Malmö-tränaren Henrik Bergkvist beordrade satsning på offensiven redan efter pausen men det ville sig inte. Med dryga två minuter kvar åkte Jimmy Björkstrand på straff för hög boll, en straff som Hun-Team spelarna säkert förvaltade i mål. Rullgardinen ner, den välbekanta spiken-i-kistan, se god dag då. Jubel bland de andra svensklagen på läktaren och Malmö föll i tabellen ner till en meningslös tredjeplats, till råge på allt passerade av Hammarby. Och i ärlighetens namn måste jag erkänna att till och med jag tvivlade på Malmö den där gången, det kändes allt hopplösare allteftersom sekunderna tickade på

Men Malmö hade inte givit upp. Med tjugo sekunder kvar tog Henrik Bergkvist timeout och beordrade full satsning av storskytten Jimmy Björkstrand. Satsade gjorde Jimmy och bollen for som en raket in mellan de chanslösa Hun-team försvararna och 2-2 var ett faktum. Men skulle verkligen Malmö hinna med ett mål till? När bollen återkom i Malmöägor återstod det fyra sekunder att spela. Malmö genomförde ett byte och på nytt beordrades Jimmy till full satsning i samma lucka som givit 2-2 målet. Och Jimmy laddade om och satsade, för allt vad tygen höll och mer därtill. Det var utan snack det värsta skott som en spelare avlossat i en Malmötröja. Bollen formligen masakerade Hun-team försvaret och 3-2 noterades med en sekund kvar av matchen. Obegripligt. Omöjligt att greppa. Men mål.

Det är svårt att minnas riktigt vad som hände sedan. Domarna fick till slut igång matchen igen. Och blåste sedan av den efter mitt livs längsta sekund. Att döma av glädjescenernas styrka bland spelarna hade vi alla vunnit på Bingolotto, utlovats evig lycka samt världsfred för all framtid. Peter dansade, Fatmir hoppade, Henrik kom springande. På läktaren smög de andra svensklagen dystert iväg meddans vi som hejat på Malmö, trots att vi inte kände varandra, kramades likt älskande.

Jimmy har gjort många mål i Malmö-tröjan. Många viktiga mål, men inget så viktigt som det den 2 december 2000. FIFH Mighty Ducks vann serien för andra gången i rad och var första klubblag att lyckas med den bedriften.

7. Äckligt disciplinerat Maj, 2001, Malmö - BBU IF  2 - 0

Det var SM: et i Stockholm då 08: orna skulle sätta regerande mästarna FIFH Malmö på plats. Guldet året innan i Halmstad sades bara vara "flyt" och tack vare att mästerskapet avgjorde i ett rent seriespel. I ett mästerskap med slutspel skulle Malmö vara chanslöst. För att undvika att Malmö skulle få en "lätt" resa till SM finalen skulle det med alla medel - tillåtna som otillåtna - ses till så att FIFH skulle få en så tuff motståndare i semifinalen som möjligt. Hammarby angav tonen genom att besegrad FIFH med 3-2 i första matchen men eftersom BBU hade otrevligheten att besegra söders bröder i deras inbördes möte så blev matchen Malmö - BBU helt avgörande.

Och eftersom Malmös spel allt eftersom blivit bättre och bättre gällde snacket bakom kulisserna och inför matchen hur man skulle få stopp på Malmös destruktiva men effektiva sätt att spela goalball på. Matchen började också precis som vi vant och vid, ett lugnt spelande Malmö lät tiden rulla och BBU göra misstagen. Malmöledning på straff och efter det att skåningarna även gjort 2-0 så fann domarna läget ohållbart. Malmö skulle stoppas och nu fick man tillgripa en ny regel som kallades för "pass ut". Inget annat lag i SM-tävlingen dömdes för en ända sådan meddans Malmö enbart i matchen mot BBU åkte på 21 stycken. Horribelt var rätta ordet.

Domarna och BBU-spelarna var i uppror över Malmös spelsätt och vid minst ett par lägen var det mycket nära fullt slagsmål mellan Malmöpågar och ett packe Stockholmspatrask. Underbart. Trots duktiga motståndare och märkliga domslut fortsatte Malmöspelarna att agera äckligt disciplinerat. Ingen jävel skulle släppas över bron och Malmös distinkta försvarsspel blev bara bättre och bättre desto mer domsluten gick emot. Vi mot övriga Sverige skulle man kunna säga, och vi vann naturligtvis. Med koll på historien kan man lätt konstatera att det är när vi är som mest hatade vi är som bäst. Matchen slutade 2-0 till Malmö och startade vägen mot det andra raka SM guldet.

8. Snuskigt snabbt. 3 December 2000, Malmö - Tampere   4  -  5

FIFH Malmös olika SM-tecken och andra turneringsvinster har såklart firats vederbörligt genom åren, men eftersom tesen ”guld tar man; silver får man” är väl myntad i ank-borgen har andraplaceringarna flimrat omärkligt förbi. Allihop. Utom två. Dels SM silvret 1999, då funktionärsstaben i Nässjö Sporthall på ett ohederligt sätt stal SM guldet från den rättvisa vinnaren. Malmö hade varit tävlingens bästa lag men i finalen gav sekretariatet DBFK guldet efter en omdiskuterad straff för åtta sekunder när det endast återstod 38 sekunder av matchen. Guldet hade med rättvist hamnat i Malmö men silvret var i vilket fall som hälst den sista berättelsen på att Malmö egentligen var bäst i landet, och det var mer det som hyllades än själva silvret i sig. Och dels det silver som FIFH Mighty Ducks tog i Lions Cup. Här är själva orsaken till