FIFH Mighty Ducks - 10 år 2001 - har kämpat länge för att bli ett lag i den svenska goalbolltoppen. Trots en del talang och mycket höga målsättningar ville det aldrig bli någonting riktigt bra av det ständigt satsande Skånelaget.

Ända tills dess att Malmöspelarna lärde sig vad elitgoalboll av idag går ut på - nämligen att ha en bred trupp. Det vill säga några toppspelare, några som håller en jämn och god form samt några unga och hungriga spelare. Dessutom måste man ha en bra och taktisk tränare och en bra laggemenskap.

Ganska så enkelt men ändå så svårt.

En nästan lika viktig del är att nyckelpersonerna i föreningen måste ha förmåga att vilja ge sitt personliga engagemang för att skapa en vinnande anda och att hela tiden få in nya personer i föreningen.

När lagledningen väl fått detta klart för sig såg de till att skaffa Malmö alla vinnande faktorer och vips, saken var klar.

FIFH Mighty Ducks var svenska mästare.

Nu är det givetvis inte så enkelt att bli mästare i goalboll.

Det finns många små tillfälligheter som kan spela in men hur man än vänder och vrider på frågan så var det slutligen spelarekollektivet Mighty Ducks som skapade de bästa tänkbara förutsättningarna för att sätta pricken över i:et.

Idag röner FIFH Malmös goalbollsektion Mighty Ducks stor respekt i goalboll-Sverige.

Förhoppningsvis ger denna jubileumsbok en inblick i hur FIFH Malmö gått genom alla stadier från gröna nybörjare till att vara Sveriges bästa lag. Du kommer att finna porträtt, krönikor och andra intressanta artiklar i detta bokslut över Mighty Ducks tio år.

Läs om:

Förhistoria	Praktfiasko
Mr FIFH	Drömmarnas klubb
Sverigehatet	Landslagsankor
Reta inte ankor	Mize var först
MO grundaren	Forken
Alla tiders premiär	Fatmir växte
Sensationen	Det brutala slutet
Lill-loket	Stockholmarna
Björkstrand	Vad ont det gör
Henrik vågade	Den röda tråden
Rep kommer & går	Sluta aldrig uppröra

Förhistoria.

Tänk dig en goalbollklubb på dekis.

Tänk dig ett par spelare i denna klubb som verkligen vill bli bra och vill ta ansvar.

Tänk dig en storstad med många synskadade invånare som bara törstar efter något att sysselsätta sig med.

Tänk dig eldsjälar som vågar gå sina egen vägar.

Tänk dig ett par svenska goalbollstjärnor som vill hjälpa denna klubb på vägen.

Rör om bland dessa ingredienserna och låt anrättningen stå och sjuda i fyra år och sedan vrålkoka i tre. Vips saken är klar.

Amatör och jumbolaget (1993) FIFH Malmö blir svenska mästare (2000).

Ovanstående beskrivning är en snabb resumé av den moderna sagan om FIFH Mighty Ducks. För visst är det något av en saga över hela händelseförloppet som på några år lett fram till att Malmö vänt upp och ner på den svenska goalbollkartan.

Men Malmö har en betydligt jobbigare saga än den korta, spektakulära och lyckosamma show som vi bevittnat de senaaste åren med kulmen 2000.

Ditt och mitt drömlag.

Det är sen eftermiddag på en motorväg i Sverige. Vi sitter i Rikard Lindes bil och skålar i Pommac för den ofattbara framgången. Örbyhus-seger 1995 - klubbens första turneringsvinst genom tiderna. Alla är lyckliga, nästan bedövade av lyckokänsla, när plötsligt Rikard med allvar i rösten och glimten i ögat utbrister:

- Alla sa inför turneringen att BBU, DBFK eller Motala skulle vinna. Är det ingen i som förstår sig på goalboll i Sverige?

Idag är vi många experter som undrar detsamma. För ingen av oss kunde väl i sin vildaste fantasi drömma om att FIFH Malmö skulle besegra ett par av Sveriges bästa lag och vinna hela Örbyhusturneringen. Det är denna goalbollens lilla vackra saga som vi nu vill berätta för er.

Om halvamatörerna från den lilla klubben i söder som chockade välmeriterade klubblag med massor av landslagsmän från övriga Sverige. Det var väl först i en heroisk match mot Motala GBK i semifinalen som vi förstod storheten i detta lag. Det var ett lag i blåställ som iskallt jobbade sig igenom de 14 minuterna för att sedan knocka svenska mästarna i förlängningen med hela fem mål på två minuter.

Men ändå var det väl ingen som på allvar trodde att FIFH skulle överleva den kommande finalen mot DBFK Stockholm. Väl i final var det dags för ännu ett underverk, 3 - 2 seger efter ytterligare en kanonmatch.

En viktig bit av sanningen bakom FIFH Malmös stordåd är "musketörandan" - En för alla, alla för en. När det var dags för semifinaler i Örbyhus hade alla storlagen önskat att få möta just FIFH Malmö. - Ett drömlag, hade man sagt.

Och visst är FIFH Malmö ett drömlag, ditt och mitt drömlag!

Sidans topp

Mister FiFH-goalboll.

Från början av 90-talet och fram till mitten på det samma levde FIFHs goalbollsektion med ständig sudden death som kompanjon. Klubben slingrade sig fram tack vara praktiska lösningar i sista minuten. Någonting som inte bidrog till att starka framförhållningen i verksamheten. Förutom att kontakten med huvudföreningen FIFH mest liknade en trasslig jo-jo så var dessutom tillgången på ledare, spelare och sportsliga förutsättningar synnerligen nyckfulla faktorer.

Sektioner och föreningar som drivs under sådana förhållanden brukar självdö om det inte finns en "galning" som fortsätter att kämpa och dra i alla praktiska trådar och som ständigt hittar paniklösningar.

Malmös goalball-lag hade en sådan. Peter Björkstrand - Peter kort och gott.

Alla i FIFH malmö vet vem han är - det är han som är FIFH goalboll och mycket riktigt döpt till Mr FIFH-goalball.

Som i andra klubbar spirade optimismen och det fanns gott om ambitioner, satsningar och förväntningar varje vår när det började dra ihop sig till ett nytt goalboll-år. Många av spelarna och ledarna i laget snackade vitt och brett om hur bra verksamheten skulle bli. Sedan började säsongen och det hårda slitet och då försvann de alla en efter en. Alla försvann, alla utom Peter som kämpade vidare.

Ibland tog han på sig för mycket arbete men å andra sidan fanns det inte många andra som var villiga att lägga ner den tid och engagemang som krävs för det jobbet. Okej, de kunde snacka en massa - men hugga i och se till att saker och ting blev gjorda, nädå!

Var det några problem så ropade man bara på Peter. - Det fixar jag, svarade han alltid.

Man brukar tala om människor som viker sitt liv åt en förening, människor som ser det som sitt kall att driva verksamheten framåt. Utan tvekan är Peter Björkstrand en sådan person. En idealist av den sorten som byggt upp idrotten i Sverige - kanske utan att tänka på det själv.

Peter började som spelare i klubben 1992 efter det att en annan av FIFH:s legender Christian "lill-loket" Persson dragit dit honom. Sedan dess har han sysslat med det mesta inom föreningen och sektionen. När vi söker svar på varför han hållit på som han gjort genom alla år, säger han: - Jag tycker att det här är så jäkla skoj, tänk på alla trevliga människor man mött och på alla knepiga problem som man på något konstigt vis dribblat sig till en lösning.

Sedan säger han något som indikerar en stor ödmjukhet. - Det viktigaste i en sektionen är lagandan och stämningen. Denna måste fungera för att ett A-lag skall fungera tillfredställande.

Peter minns tillbaka på de åren då goalbollen i Malmö dansade på en slak lina. Han har fört otaliga förhandlingar med spelare som både velat börja och sluta. - Visst har det varit kris många gånger men vi har alltid klarat oss ur denna på det ena eller andra sättet.

När goalboll-laget 1997 blev spelarkollektivet "Mighty Ducks" blev Peter den givna ledare. - Det var det absolut bästa som kunde hända oss. Vi blev tvungna att själv ta ansvar och det gjorde oss bättre.

Peter berättar med lyriska ögon om de dagarna när den verkliga goalboll-febern fanns i Malmö. - När vi på våren 1999 föll i SM-finalen mot DBFK Stockholm med 0 - 1 kändes det som det var något stort på gång. Det kan låta aningen märkligt men då brann vi verkligen av revanschlust.

Goalboll har blivit kult i Malmö och det tack vare Peter Björkstrand.

Sidans topp

Sverigehatet mot MIGHTY DUCKS.

När Malmöspelarna på riktigt allvar började inse vad svensk toppgoalboll är och började handla därefter så reste sig goalbollspelare och ledare runt om i landet som en man och bildade enad front mot denna vedervärdiga klubb från Skåne som inte ville "ställa sig i ledet". Malmöspelarna kontrade med ett garv och utan att bry sig om kritiken fortsatte man att gå sina egna vägar.

Marathontävlingen 1998 var första gången i historien som Malmö inte kunde ställa upp med ett helt Malmöitiskt lag i elitklassen. Dels för att de få spelare som fanns skulle få möjligheten att spela i "Maran" och dels för att klubben skulle ha någon chans att hävda sig i turneringen så gick FIFH ihop och bildade samarbete med Nässjö HI som, i princip, var i samma situation. Hur resultatet blev är numera historia, Malmö/Nässjö blev oväntat bästa svensklag i tävlingen och bara målskillnad ifrån att vinna hela serien.

Goalbollfolket i Sverige reagerade kraftigt mot denna typ av "skurkaktigt beteende". Att alla andra svenska klubbar "lånade in" spelare för att bli bättre ansågs fullt korrekt men när Malmö löste sin aktuella kris för både sig själv och Nässjö blev det en enorm debatt.

Och inte blev det bättre året efter. Malmö hade då bara tre elitspelare i sin trupp och man satsade då på att låna in Mikael Aspegren från Brukarhusets IF. Många av Sveriges goalbollföreningar häpnade inför dessa "hästhandlarfasoner". "Ett klart bevis på att Malmö bryter mot goalbollens forna ideal och den idrottsliga moralen" hette det.

Malmöspelarna brydde sig inte om all den kritik som riktades mot klubben utan fortsatte och kommer alltid att fortsätta att gå sina egna vägar och vägra att "rätta in sig i ledet".

FIFH Mighty Ducks är inte älskade i Sverige men idag respekterar man förhoppningsvis föreningen. Möjligen är det så att Skånes goalbollstolthet gjorde precis vad alla andra klubbar försökt att göra, skillnaden är den att Mighty Ducks lyckades fullt ut!

Sidans topp

Reta inte ankor i flock.

"Motivation slår klass", brukar Sveriges meste hockeytränare Tommy Sandlin säga. FIFH Mighty Ducks årgång 1999 i Marathon-goalballen hade både motivation och klass, något som inte är givet när man lånar in spelare från andra klubbar.

Klass hade spelarna. Det visste vi även om det nu förelåg problem med ögonskador och med att laget inte tränat ihop en enda gång. Förmodligen var det ingenting i själva Mighty Ducks som bidrog till att höja spelarna det där lilla steget som behövs för att vinna de avgörande matcherna, utan istället var det resten av goalball-Sverige som med sin massiva kritik eldade igång spelarna. Det yttre trycket och alla glåpord blev tillsammans med skånsk lagmoral och järnvilja den tändande gnistan. - Till slut hade vi inte mycket att välja på, vi blev förbannande och avreagerade oss på bollen, menade Peter Fork.

Förmmodligen är det så för de flesta toppspelare som värvas till en klubb för att bli lagets frälsare. Raden av misslyckanden är lika lång som antalet föreningar i landet. Helt enkelt av den anledningen att goalboll är en lagsport som i grunden bygger på samarbete och lagmoral.

En stjärna gör förhoppningsvis sitt bästa och säkerligen är han också motiverad men efter ett par matcher utan riktig bra omgivning och utan andra som axlar den stora pressen så hjälper det inte hur stor motivation han har.

Har man däremot tre riktigt bra spelare i laget, kompletterat med två, tre bra spelare och dessutom utom retar upp dem tillräckligt mycket så är förutsättningarna synnerligen goda för att laget skall bli mästare.

Människor som vi brukar kalla "vinnartyper" är som bekant allra bäst när man retar upp dem och säger åt dem att de inte alls är så bra. Det enda Malmöspelarna fick höra var att de spelare i ett ihopmixat lag med spelare från två klubbar och att de inte var särskilt intresserade av lagmoral.

Tittar man tillbaka på vad som hände rent sportsligt under åren 1997 - 2000 så var guldmedaljerna i Marathonturneringen ett logiskt resultat. Peter Björkstrand byggde upp en god anda och en bred bas av egna produkter. Jimmy Björkstrand hade goda kontakter med spelare i Sverige medan tränaren Henrik Bergkvist förde in hårdare och mer planerade träningar.

Och pricken över det så kända i:et sattes alltså i Marathontävlingen, som blev en enda lång triumffärd mot segern. Malmö defilerade in som seriesegrare efter att fullständigt klätt av stjärnorna i GBT Gaberds. 9 matcher, 7 vinster, 1 oavgjord och bara en förlust och detta i en tävling som slog rekord i tuff konkurrens.

Så att reta ankor i flock är förmodligen den bästa tändvätska man kan använda om siktet är inställt på att uppnå högt ställda förväntningar!!!

Sidans topp

Malmö Opens goalbollgrundare.

Sommaren 1993 gick diskussionerna höga i FIFH Malmö om vem som skulle ta hand om nybörjarna i goalbollsektionen. Eftersom FIFH Malmös ledning hade svårt att hitta en ledare till laget fick den dåvarande ordföranden Kurt Lindes son Rikard rycka in. Han stannade som tränare i fyra år men fyller fortfarande en mycket stor och viktigt roll i Mighty Ducks arrangörsstab. - Rikard har betytt oerhört mycket för goalbollen i Malmö. Utan honom hade vi inte haft Malmö Open i goalboll, menar Jimmy Björkstrand.

Rikard klev in i handlingen en gråkulen augustikväll 1993. Det var i helt rätt tid eftersom truppen då var bred och innehöll över tio spelare. Som helt "grön" inom idrotten tog det ett tag för honom att komma in i sporten. Rikard passade perfekt in i laget, spelarna trivdes med honom och han med spelarna. Rikard tillförde ledaregenskaper som laget tidigare saknat och man fick nu en bättre organisation runt om kring laget och på själva planen.

Rikard tog över ett dödsdömt lag, elitlaget var jumbons jumbo och breddlaget var också det på dekis. Nästan exakt två år efter det att Rikard för första gången sett en goalboll förde han laget till den historiska första turneringssegern i Örbyhus. - Rikard har genom alla år visat ett genuint intresse och stället upp när vi behövt hjälp, menar Peter Björkstrand.

Åren som följde efter Örbyhusvinsten blev dock tyngre. Malmölaget spelade fantasilöst, tråkigt och gjorde inga vidare resultat. Efter SM 1997 kände Rikard att krafterna började ta slut samtidigt som laget var missnöjd med resultaten. Rikard och laget satte sig ner och beslöt samstämmigt att det bästa för alla parter var att Rikard hoppade av som tränare för laget.

Ett besked som då kändes tungt men som så här i efterhand var helt rätt.

Malmös goalboll-lag beslöt därefter att sektionen skulle vara ett spelarkooperativ där alla spelarna fick ta ansvar. Man tog sin namnet Mighty Ducks och resten kan ni.

Rikard fortsatte att vara ledare för andra grenar i FIFH Malmös regi och med att hjälpa goalbollgänget när så behövs.

Att få in goalbollen på det stora Malmö Open-programmet hade sedan starten av sektionen varit en dröm i laget. I februari 1995 arrangerades Malmö Opens första goalbollupplaga, detta mycket tack vara Rikard och hans kontakter inom FIFH Malmö. - Jag tror att utan Rikard i sektionen så hade vi inte fått vara med på Malmö Open förrän bra många år senare, säger Jimmy Björkstrand.

Rikard var tävlingsledare i första Malmö Open tävlingen i goalboll och sade efter tävlingen: - Jag är nöjd med arrangemanget, nästa år blir det ännu bättre. Och precis som vanligt hade Rikard rätt, turneringen därpå blev bättre och den trenden har fortsatt. Tävlingen har arrangerats i sju år i rad nu, alla gångerna har Rikard varit tävlingsledare och alla gånger har arrangemanget varit toppen. - Utan Rikards hjälp klarar vi inte att genomföra en sådan har turnering, det känns oerhört skönt att ha tillgång till Rikard på en sådan här turnering, menar Jimmy Björkstrand. - Visst är alla vi i Mighty Ducks organiserade men att genomföra en Malmö Open-tävling utan Rikard som tävlingsledare känns både overkligt, otänkbart och ogenomförbart, kommenterar Peter Björkstrand.

Malmö har fått sju underbara Malmö Open-tävlingar i goalboll – Tacka Rikard för det!!!

Sidans topp

Alla tiders premiärmatch.

"En så bra premiärmatch har förmodligen aldrig spelats", skrev Malmöspelarna efter den historiska första matchen på hemmaplan i Malmö Open 1995 mot BSI 1. Malmö hade, efter Marathon-vinsten för breddlag i Göteborg på hösten 1994, höga förväntningar både på sig själv men även från folk runt och kring FIFH Malmö.

Trots att Malmö hade breddvinsten i ryggsäcken saknade man i den här turneringen sin kanske största profil, Maria "Mize" Nyberg. Laget imponerade inte alls de första minuterna av matchen utan spelet var både nervöst och mycket dåligt.

Efter tre minuters spel hände dock någonting märkligt, plötsligt satt skotten där, finterna gick hem och självförtroendet fanns där. "Vi borde efter strålande, finurligt och elegant spel haft ledningen med minst 3-0", skrev FIFH:arna i sin resumé men överraskande nog stod sig 0-0 fram till pausvilan. Malmö spelarna lät sig dock inte nedslås av detta utan fortsatte spela lika bra och det gav utdelning bara minuten efter paus. Jimmy Björkstrand fick på ett bra studsskott, vilket gjorde honom till historisk målskytt inom Malmögoalbollen.

Malmö fortsatte sedan på den inslagna vägen och bollarna trillade in i en strid ström och till slut vann Malmö mycket välförtjänt matchen med 4 - 0.

Framgångarna fortsatte sedan hela turneringen igenom. Malmö höll nollan i hela 52 minuter och 34 sekunder innan man släppte in sitt första mål någonsin på hemmaplan. Olycksfallet inträffade i semifinalen mot BSI 3, en match som Malmö vann med 5 – 1. Slutligen föll dock Malmö i finalen mot dåvarande svenska mästarna BBU.

Ingen visste då att laget, nästan exakt på dagen, 7 månader senare, överraskande skulle ta sin första elitvinst i Örbyhus!!!

Sidans topp

Sensationen.

FIFH från Malmö stod för en av de största skrällarna genom åren när Svenska Mästerskapen avgjordes i Farsta utanför Stockholm 1995. Man besegrade för första gången någonsin Stockholmslaget och regerande Svenska Mästarna BBU IF.

Samtliga tre Malmöspelare gjorde en kanonmatch från början till slut men ändå var det väl ingen som på riktigt allvar vågade tro på seger förrän matchen var helt över.

BBU IF har varit något av en mardrömsmotståndare för Malmö genom alla tider och med framför allt sin bästa spelare Torsten "Totte" Karlsson i spetsen har man flertalet gånger besegrat Malmö.

Att den historiska första segern kom under SM 1995 berodde till största delen på att Malmö stod för en dröminsats medan BBU kanske inte spelade på topp. Ändå var det turneringens Malmöspelare, Maria Nyberg, som var den stora matchhjälten efter fenomenalt centerspel.

- BBU är väl lite av mitt favoritlag, ett komplett lag som har allt, menade Malmöspelaren Jimmy Björkstrand 1995 och lade till: - Vi i Malmö har alltid varit imponerade över BBU som är Sverigebäst. Därför känns den här vinsten helt underbar.

Väl i slutspelet möttes klubbarna återigen i bronsmatchen. Då var det åter den gamla vanliga visan, 5 - 2 till BBU. - Vi var som förlamade, förklarade Malmötränaren Rikard Linde.

För trots att Malmö tog ledningen i bronsmatchen handlade det nästintill om utklassning.

Sidans topp

Lill-Loket.

Att göra en historisk återblick av Malmös goalbollhistoria utan att nämna Christian "Lill-loket " Persson känns fel. Själv tycker han inte att han är speciellt beundransvärd. - Äh. börja inte nu igen, säger Christian.

Spelare, ungdomsledare, lagledare och coach, Christian har varit allt ihop. 1991 var han bland de första i Malmö som testade på goalboll. Han gillade det och började så småningom spela. Redan i första turneringen i Södertälje blev Christian ihågkommen för att ha låst in väckarklockan i ett skåp. Hans karriär fortsatte och trots att Christian inte är speciellt sportintresserad så tillhörde han det viktigaste spelarna i laget, i varje fall om man tänker på den social biten.

Christian har alltid varit Malmös lille clown, med ett gott skratt gömt i bakfickan men trots att Christian var med och spelade ända fram till Malmö Open 1997 så blev det väldigt få matcher på själva planen. - Ha, ha, det spelar väl ingen roll, skrattar han och fortsätter: - Jag är nog världens största bänknöt.

Totalt blev det 84 matcher i Malmötröjan innan han i Malmö Opens bredd 1998 agerade som coach. Till SM:et samma år fick "Lill-loket" åter rycka in som coach när Henrik Bergkvist tvingades lämna återbud. - Jag är inte tränare, jag är vattenbärare. Vi måste hålla koll på titlarna, poängterade Christian. "Lill-loket" vikarierade med den äran och Malmö tog silver.

På hösten 1998 var han lagledare i de Malmölag som vann Nässjös goalbollturnering men Christian "Lill-loket" Persson har också tjänstgjort som ungdomsledare vid ett par tillfällen under de gångna åren. Efter framgångarna som tränare i SM fick han förtroendet att lodsa Malmös breddlag genom Marathonturningen 1998. Där gick det dock allt annat än bra för Malmö men det bestående minnet från den turneringen är Christians kommentar till 2 - 15 matchen mot X - 2000. - Jag gjorde inga byten i matchen för har jag satt de tre spelarna på planen så skall de bannemej spela!

Efter debaclet i Maran hoppade Christian av från alla goalbollverksamhet. Något som nog alla i Malmölaget tyckte var tråkigt eftersom Christian alltid varit en av de mest genuina och arbetsvilliga spelare som spelat i Malmö. Malmö har blivit en profil fattigare när Christian tackade för sig.

Sidans topp

Björkstrand.

Jimmy Björkstrand gled länge omkring i kölvattnet på sin större och mer kände bror Peter men det blev till slut Jimmy som samlade flest titlar och hamnade i rampljuset på hemmaplan i Sverige.

Peter Björkstrand är ett stort och aktat namn inom FIFH Malmö. Jimmy Björkstrand är det numera också.

Karriären startade 1993 efter ett otal med "tjatande" från storebror Peter. - Jag var helt inne på att aldrig spela goalboll, det var ju en "handikappidrott", sådant ville jag inte hålla på med, erkänner Jimmy och fortsätter: - Hade inte Peter tjatat så hade jag aldrig fått uppleva allt jag varit med om på planen, jag har honom att tacka för mycket.

Redan efter en breddturnering så var det dags för elitspel i SM 1994. Malmö kom sexa men Jimmy var trots allt nöjd med sin elitdebut. Under åren har Jimmy utvecklats till en av Sveriges bästa skyttar vilket gjort att han varit viktig för Malmös offensiva spel. - Givetvis måste vi göra mål men vem som gör dem är helt ointressant.

Bästa minnet i FIFH-tröjan säger han själv är SM-guldet 2000 och Örbyhus-vinsten 1995. - Två härliga minnen att bära med sig. Särskilt Örbyhusvinsten eftersom det är nog är en av de roligaste turneringarna totalt sett men det är alltid svårt att plocka ut någon enstaka turnering. Det är ju helheten som räknas.

Ofta duggade besvikelsernas tätt under åren 1993 - 1996.

- Man växer med motgångar, det kan låta hemskt men så är det, du måste lära dig att förlora för att bli en vinnare.

I landslaget gjorde Jimmy debut 1995 i en turnering i England, han övertygade och har sedan dess varit bofast i det svenska herrlandslaget. I detta landslag har han fått vara med om både fram- och motgångar. - Det absolut roligaste var när vi vann EM-kvalet 1997 i Litauen. Ett annat minne är också vårt EM-brons 1997.

Men Jimmy blev ihågkommen för en helt annan sak i EM i Stockholm 1997. I semifinalen var det Jimmy som med tre minuter kvar släppte in ett straffmål som sedermera blev matchens enda och innebar att Sverige åkte ur hemma-EM. - Det är det absolut värsta jag varit med om inom goalbollen, det var hemskt knäckande och tog mycket lång tid att komma över.

Under hösten 2000 fanns Jimmy med i det svenska herrlandslag som tog brons vid Paralympics i Sydney. - Mycket hedrande och det måste vara något av det största man kan få uppleva som idrottsman. Att sedan dessutom få med sig en medalj hem är något av en dröm.

Att många de senaste åren sett Jimmy som en stor stjärna är ingenting han själv håller med om: - Jag har aldrig sett mig själv som någon stjärna. Jag tycker jag är en renodlad lagspelare. Det är trots att tre stycken på planen som skall göra jobbet. Klubben har alltid varit viktigast för mig, landslaget är bara en bonus.

Men frågan kvarstår - hur blir man en så stor talang och skytt i goalboll?

- Stort intresse, mycket kämpa och jävlarannama, min fasta övertygelse är att alla kan bli bra men det är inte fel att ha lite bollbegåvning med sig i bagaget.

Sidans topp

Henrik vågade.

Henrik Bergkvist tackade ja till Sveriges tuffaste goalbolljobb.

Han lyckades och nu är han nästintill helgonförklarad hemma i Malmö.

Det var sommaren 1997, FIFHs goalbollsektion bildade spelarkollektivet FIFH Mighty Ducks och man letade genast efter en tränare. Då dök idéen om Henrik upp. Det var då, i augusti, som Henrik tackade ja till Sveriges tuffaste goalbolljobb.

Malmös goalboll-lag var då i djup kris efter mycket klena resultat under två långa år. Självförtroendet bland spelarna var i botten och ingen trodde väl egentligen då att goalboll-Malmö skulle överleva till milleniumskiftet.

Henrik Bergkvist, själv gammal Malmöspelare, hade klubbkänslan och hjärtat på rätta stället. Han trivdes bland spelarna och spelarna trivdes med honom. Malmö bytte genast profil och började spela med taktiken "hålla rent framför eget mål".

Resultaten av detta lät inte vänta på sig. Redan i den första turneringen som tränare var Henrik nära att lotsa laget till semifinal i Europas största goalbolltävling, Marathongoalbollen, men Mighty Ducks åkte ut efter stor dramatik.

- Henrik har betytt mycket för både mig och hela klubben, det blev en helt annan atmosfär i Malmö när Henrik tog över och utan honom hade vi inte varit där vi är nu, menar Jimmy Björkstrand och får medhåll av Fatmir Seremethi: - Utan Henrik hade vi inte varit där vi är nu, för mig personligen har han betytt oerhört mycket, en mycket bra tränaren och coach.

Under 1998 och våren 1999 fortsatte framgångsvågen. Till hösten 1999 hade även övriga goalboll-Sverige insett Henriks storhet som coach. Han utnämndes som damförbundskapten och lotsade direkt damerna till silver på EM i England.

Hösten 1999 och våren 2000 fortsatte "Bergqvisteffekten" hos FIFH Mighty Ducks. Malmö lånade in Mikael Aspegren och Lena Saarensalo i laget och resultaten var bländande. Silver i Millenium Cup, Guld i Maran, Silver i Malmö Open och Guld på SM.

Faktum kvarstår. Under Henriks ledning sedan våren 1998 har Malmö aldrig varit sämre än tvåa och detta trots att spelarmaterialet inte alltid varit det bästa så har alltså resultaten alltid varit mycket bra.

Efter tre års slit har nu den nergångna arbetsplasten blivet ett ställe där optimismen dansar samba, segrarna har radats upp och alla pratar om GULD!

Målen under år 2000 var solklara. Med Malmö gäller bara en sak, att ta guld vid svenska mästerskapen. För damlandslaget var målet guld vid OS i Sydney. Henrik lyckades med Malmö men fick bara brons vid OS. Vad väntar härnäst???

Sidans topp

"Rep" kommer och går.

Först start och sedan slut. Så brukar en goalbollkarriär se ut men inte för Per "rep" Svensson. - Jag är nog unik, småler han.

Per var med och startade upp goalbollen här nere i Malmö i början av 1990-talet. Intresset var stort i början men avtog allt mer allt efter som. Efter Marathonturneringen 1993 slutade alla de äldre och rutinerade spelarna men "Rep" stannande kvar. Han blev FIFH Malmös ankare i det lag som på våren 1994 gjorde sitt första SM-slutspel och kom sexa.

"Rep" var länge Malmös största hot mot övriga Sverige. Snabbt, rappt och hårt skott som oftast satt i nätmaskorna. I Marathontävlingen 1993 fick han det definitiva genombrottet med vinst i öppna klassens skytteliga på 37 mål.

Efter SM:et 1994 lade dock Per av med goalbollen. Malmös lag förbättrades allt efter som turneringarna och åren gick.

När Per gjorde sin första comeback i Malmö Open 1996 var det en stor skillnad på goalbollspelet i Malmö. - Jag upplevde det som en jätteskillnad när jag kom tillbaka -96 hade Malmö blivit ett av Sveriges bästa lag och det var inte alls samma Malmö som jag lämnade 1994.

Redan i Pers andra turnering efter comebacken var han tillbaka som "frälsaren" då han sköt FIFH till dess första SM-medalj. Rep avgjorde då ett hyperspännande straffdrama i bronsmatchen mot DBFK Stockholm. - Alla turneringar är roliga på sitt sätt och alla har sin charm men "maran" är helt klart den jobbigaste men ändå roligaste turneringen, menar Per.

Per forsatte sedan att spela med Malmö fram till och med SM-slutspelet 1998 och var med om att föra klubben till dess första SM-final mot DBFK Stockholm, där det dock blev förlust med 0 - 2. - Jag trivdes bra med den nya organisationen inom goalbollen men samtidigt fanns det andra saker vid sidan om som jag upplevde som mer viktiga då, därför lade jag av efter SM:et, konstaterar Per.

Nu trodde nog de flesta att karriären skulle vara definitivt över men så dök "gubben" upp på Malmö Open 2000 och ville börja spela igen. Ledningen i FIFH Mighty Ducks var inte sena att tacka ja. Han var dock noga med att konstatera att denna gången handlade inte det om någon elitsatsning: - Nu spelar jag bara på skoj och för att hålla igång kroppen, vilket innebär att jag inte har några direkta mål med mitt goalbollande.

"Rep" gjorde comeback i SM-slutspelet i Halmstad 2000. Med sin rutin och sitt lugn både på och utanför planen bidrog han starkt till att FIFH Malmö kunde plocka hem sina första guldmedaljer från Halmstad den soliga söndagen i början av juni. - Det var en rolig upplevelse och ett härligt minne.

Ett minne som alla tidiga Malmöspelare har av Per är när han sköt hög boll på Malmös första skott i klubbens första Marathonturnering. - Bollen landade i motståndarnas mål och jag utbrast spontant "Oh, Grattis"!!!

Sidans topp

Praktfiasko.

Malmö hade ledningen med 2-1 med mindre än tre minuter kvar av den sista och avgörande matchen i poolomgången och var då programenligt klara för 1996:års kvalserie i Marathongoalbollen men skånskt katastrofspel de sista minuterna resulterade dock i ett praktfiasko med förlust 2 - 3 och en jumboplats och slutspelat för säsongen.

Fiasko var ordet. Hur skall man bättre kunna beskriva den mycket pinsamma förlusten mot Nässjö HI i 1996:års Marathonturnering. Det var ett mycket deprimerat Malmölag som lämnade planen efter matchen. - Jag är heligt förbannad och jag fattar inte vad som hände, sade Per Svensson och fick medhåll av Jimmy Björkstrand: - Vi måste nog ta mer än en funderare över framtiden. Frågan är om det finns något intresse av att fortsätta spela efter en sådan här katastrofinsats.

Smällen slog hårt mot ett satsande Malmö och är nog den mest oväntade förlusten genom den skånska goalbollhistorien. Spelare och ledare i Malmö funderade en hel del på att helt lägga goalbollen åt sidan. - Det kändes meningslöst att satsa så pass mycket som vi gjorde men aldrig fick ut någonting av det, sade Peter Björkstrand.

Men som så många gånger förr så var det till slut Peter som var den som peppade upp laget och fick klubben att överleva.

- Jag tycker inte om att ge upp, var hans enkla förklaring. Malmöspelarna knöt näven i fickan och det gjorde man rätt i.

Bara halvåret efter den pinsamma sortin kom den stora förvandlingen i FIFH Malmös historia. Sektionen bildade ett så kallat spelarkooperativ och bytte helt inriktning och namn, Mighty Ducks blev direkt en vinnande organisation.

Sidans topp

Drömmarnas klubb.

Minst en gång om året ägde den rum trots att jag vid det här laget börjat att komma upp lite i åren. Drömmen om att få springa ut i FIFH-Hallen iklädd den svarta Mighty Ducks-tröjan.

Drömmens struktur är alltid den samma, en grundläggande frustration som alltid tar sitt uttryck i att jag går vilse inne i FIFH Hallens gångar, allt mer grottlika, eller saknar suspensoar när det äntligen är dags att springa ut på planen.

Jag misstänker att jag delar denna dröm med ett stort antal Malmöbor och att den på något viss ingår i den kollektiva undermedvetna som ett tecken på kärleken till FIFH Mighty Ducks går i blodet.

Några drömmar från de första åren av Malmös goalbollhistoria har jag inte. Jag vet att äldre generationer har det och misstänker att yngre kommer att få det.

Förvandlingen och renoveringen av FIFHs goalbollsektion sommaren 1997 gjordes kärleksfullt och kan "vi" inte vinna nu så kommer "vi" aldrig att nå några framgångar präglade föreningen.

Att fler i Mighty Ducks vågar gå sina egna vägar är ett tecken på att det någonting börjar hända. Att Malmöspelarna vågar stå upp för sin klubb precis som man vågar i övriga Sverige.

Konflikterna kring svensk goalboll i allmänhet gör säkert sitt till liksom kärleken till en klubb som befunnit sig mitt i en spännande omvandling från breddlag till svenska mästare.

Att våga satsa på intimitet samtidigt som man satsar på internationella projekt är framsynt. Kanske kan även Mighty Ducks bjuda på ytterligare skönspel med flera finter och kanonskott. Mer artisteri, helt enkelt.

När jag en kväll i höstas spelade mot mitt brorsbarn i barnkammaren avbröt han plötsligt vår match och tultade iväg mot garderoben, slet av sig sin pyjamas och drog på sig den svarta Mighty Ducks tröjan. "Jag får ingen kraft annars", sade han bestämt och blev genast en annan. Och det slog mig att det givetvis är det som matchtröjor är till för. Ge glädje och kraft.

Därför är mina förhoppningar kring den nyrenoverade FIFH Hallen, nyskapta Mighty Ducks organistaionen med sin underbara sammanhållning samt de nya matchtröjorna dessa:

De skall ge oss den kraft som gör att vi kan förverkliga våra yttersta drömmar. Samtidigt som vi fortsätter att vara drömmarnas klubb som ger unga Malmöbors inre, nattliga brottningar i framtiden.

Lycka till i framtiden önskar:

Malmöfans

Sidans topp

Tio internationella Malmöiter.

Under våra tio år på topp har lika många spelare från klubben representerat Sverige:

Herrfemlingen:

Peter Björkstrand, Jimmy Björkstrand, Peter Fork, Fatmir Seremethi, Mikael Aspegren

Damfemlingen:

Anna Rosberg, Maria Nyberg, Lena Saarensalo samt Henrik Bergkvist.

Sidans topp

Mize var först.

En gråkulen decemberkväll 1993 kom den definitiva bekräftelsen. Malmös damspelare Maria "Mize" Nyberg blev första Malmöspelare i landslaget. - Gissa om jag blev paff, vilken chans, menade Mize 1993.

I Marathonturneringen 1993 gjorde Maria sin turneringsdebut för FIFH Malmö. Hon spelade då i utvecklingslaget som slutade på en femte plats. Bara någon vecka efter det ringde damlandslagets dåvarande förbundskapten Peter Stark hem till Maria. Detta för att få med henne på ett träningsläger med damlandslaget. - Man kan ju säga att jag blev aningen överraskad men givetvis är jag glad och oerhört stolt, sade Maria och fortsatte: - Det är speciellt kul eftersom jag blir första Malmöspelare i landslaget.

Träningslägret lät dock vänta på sig av ekonomiska skäl men i mitten av mars fick så Mize möta sina nya medspelare. Väl hemma i Malmö igen var det en helt annan Mize man fick möta. - Det var tufft men ändå lärorikt och jag hoppas kunna utveckla mig ännu mer.

Malmös tränare Rikard Linde kommenterade Marias landslaguppdrag så här: - Landslagsuppdragen har givetvis påverkat Maria positivt med bland annat högre självförtroende. Jag tycker mig också se en helt annan vilja och orädsla i Mizes spel.

Man kan säga mycket om Maria "Mize " Nyberg men att hon skulle vara rädd kan man inte säga. 1995 var hon med, som kanoncenter, och hjälpte Malmö att för första gången någonsin spöa Torsten "totte" Karlssons BBU IF. - Jag tycker vi utvecklas för varje turnering. Vi har ju en ganska så låg meddelålder i vårt lag vilket gör att vi har mycket att bygga på inför framtiden, det känns bra.

På hösten 1995 drogs Malmö med stora skadeproblem vilket gjorde att man tvingades mönstra Maria som center i elitklassen under Marathonturneringen.

Maria tog detta tillfällen som en kanonträning och gjorde en strålande insats och var bland de bästa i laget. - Det är inte många svenska damspelare som har den otroliga vilja, orädslan och förmågan att aldrig ge sig som Mize. Hade det funnits fler som hon så hade damerna varit bäst i världen, sade Jimmy Björkstrand.

På hemma-SM 1997 i Lindeborgs Idrottshall spelade Maria Nyberg sin sista match för FIFH Malmö. Slutet blev bra eftersom Malmö vann med 8 - 0 i bronsmatchen mot Synliga GK.

Ett par dagar senare flyttade Maria upp till Stockholm för att bosätta sig där. BBU blev ny klubb för Maria som imponerade mycket under sina matcher i BBU:s breddlag.

Flytten till Stockholm innebar också att hon aldrig fick vara med om Malmös slutliga klättring mot toppen men en sak är klar, Maria hade stor del i Malmös första stapplande steg mot ära, berömmelse och SM-Guld.

Sidans topp

Forken.

Som 20-årig centerspelare tillhörde Peter Fork de allra bästa spelarna i landet, i varje fall ansåg många spelare och ledare detta. Då tog Peter Fork chansen att flytta till Stockholm för att studera och slå sig in i svenska herrlandslaget. Han tog därmed också risken.

Karriären startade hösten 1994 då han för första gången testade goalboll och fastnade direkt. Peter fick dock vänta på sin debut fram till Malmö Open 1995, då han emellertid var mycket spelsugen.

I sin debut mot SRF Dalarna i Malmö Open tog han nog ett nästintill omöjligt rekord att slå. Peter gjorde hela 6 mål i sin första match, vem skall slå det? - Det är jag nog ganska så ensam om, medger Peter och fortsätter: - Den matchen är nog en av de roligare matcherna jag spelat även om vi vann med 13-0.

Karriären fortsatte med Marathonturneringen 1995 där Peter i sista sekund fick hoppa in för skadade Henrik Bergkvist. Även i den turneringen spelade Peter strålande och gjorde dessutom mål. De tunga åren, från vintern 95 till våren 97, spelade Peter mycket som back och ansågs av många som en säkerhetsrisk i Malmöförsvaret. - Skall jag vara riktigt ärlig så var det oerhört svårt att se att han skulle bli en storspelare just då men han hade ett jäklaranamma som många andra saknar, säger Jimmy Björkstrand.

När spelarkollektivet Mighty Ducks tog över till hösten 1997 innebar det också att tränaren Henrik Bergkvist lät Peter Fork ta mer ansvar. Fortfarande spelade han back men nu allt bättre och bättre. Resultaten för klubben blev allt bättre och som alla vet är det lättare att briljera i ett vinnande lag.

På hösten 1998 tog Peter Fork över taktpinnen som första center i Malmös starttrea. Jimmy Björkstrand fick maka på sig och flyttades ner till backen. Henrik Bergkvist var då säker på sin sak: - Fork blir en bra center bara han får träna som det.

Även på den nya platsen som speldirigent övertygade Peter Fork. Försvarsspelet stämde till punkt och pricka och Malmö kom tvåa i "Maran". Nu var det inget snack längre vem som skulle spela center i Malmölaget.

Våren 1999 tog Malmö SM-silver och till sommaren tog så Peter Fork chansen att flytta till Stockholm. - Jag ska bo uppe i Stockholm ett år men kommer att hålla kontakten med Malmö och Mighty Ducks. Dessutom jobbar jag stenhårt på att försöka komma med i landslaget och då har man bättre möjligheter i Stockholm, påpekade Peter.

Peter Fork spelade med Stockholmsklubben Synliga GK under sin tid i Stockholm. Här övertygade han med bra spel och fick också chansen att spela med Malmö när Mighty Ducks gästade Gubbängen Cup i Stockholm. Sin vana trogen spelade han huvudrollen och avgjorde finalen mot BBU.

I Marathonturneringen 1999 storspelade ånyo Peter Fork. Han fick beröm av de flesta spelarna i Sverige som inte var Stockholmsbaserade och även av vissa Stockholmare: - Peter aspirerar på benämningen Sveriges bästa center, otroligt bra spel rakt genom hela turneringen, starkt jobbat, sade inlånade Malmöspelaren Mikael Aspegren.

Våren 2000 i Stockholm blev inte alls som Fork eller hela Malmö hade hoppats på. Peter Fork har alltid varit lite "speciell". - Jag är nog lite speciell, jag är inte som andra, jag är bättre. Varför skall man vara som alla andra, sa Peter på våren 1999. Många gånger har han fått "lida" för detta i Malmölägret men värre är kanske hur han blivit behandlad i landslaget.

Under Mikael Widmans ledning i landslaget fanns Peter Fork med som ett alternativ. Han deltog på turneringar i både Tjeckien och i Finland men så tog Lotta Undemar över som förbundskapten på hösten 1999 och då fanns det längre inget utrymme för Peter Fork.

Bara minuterna innan Malmö Open 2000:s första match fick han beskedet att han inte längre var OS-aktuell. - Det är skandalöst dåligt att ge ett sådant besked bara minuter innan en klubbtävling skall starta, mycket opsykologiskt och mycket knäckande för spelaren i fråga, sa Peter Björkstrand.

Peter Fork fick strax före Malmö Open muskelvärk och har besvärats av detta under hela året. Han deltog trots detta på ett strålande viss i Malmö Open men sedan var det stopp.

Der blev därför inget deltagande i SM 2000 för Peters del.

Karriären kan ha fått ett abrupt slut.

Sidans topp

Fatmir växte.

- Visst funderade jag lite grann hur det skulle bli för mig när vi började låna in spelare, jag ville så gärna visa att jag kunde, säger Fatmir.

Karriären för den unga Malmöspelaren Fatmir Seremethi startade på hösten 1997. Malmös goalbollsektion hade precis blivit ett spelarkollektiv och den då fjortonårige Fatmir kom som ny till Malmölaget genom Syncentralen. Tillsammans med Anna Rosberg och Mezar Mahmeed kom Fatmir att bilda stomme i det utvecklingslag Malmö satsade på.

Nu gick det ganska så tungt för detta lag men man kunde klart och tydligt se att det var Fatmir som hade det största engagemanget och den största vilja att bli bra. Sitt första riktiga erkännande som spelare fick han i Svenska Mästerskapen 1998 då han spelade förtroendeingivande med Malmös A-lag.

Karriären fortsatte spikrakt uppåt och Fatmir tog för sig mer och mer när chanserna dör upp. Fatmir har alltid varit ett så kallat underbarn.

- Fatmir Seremethi kommer att bli nästa storspelare i Malmö och i landslaget. Det viktigaste är dock att han själv, ledare och medspelare visar honom tid och tålamod, menar Jimmy Björkstrand.

Så kom Marathonturneringen 1999 och Malmö var tvungna att låna in spelare för att få ihop ett fullt elitlag. - Visst kände jag att min A-lags plats blev hotad av personer som inte kom och tränade med oss, menade Fatmir och fortsätter: - Min vilja att visa att jag är bra övervägde dock och jag knöt handen i ficka.

Detta visade sig vara ett klokt resonemang. Våren 2000 blev ett mörkt kapitel i Fatmirs karriär. Han skadade sin fotled så illa att han hade svårt att träna periodvis. Motivationen sjönk också allt mer på grund av alla skador och turneringsbrist som rådde i Sverige men så kom plötsligt Fatmirs stora chans till revansch på alla som tvivlat på honom. Det var dags för SM-slutspel 2000 och Peter Fork var skadad. Malmö-tränaren Henrik Bergkvist hade inte så mycket val mer än att lita på Fatmir. - Det kommer gå jättebra, han är duktig, sade dock Henrik.

Fatmir äntrade planen i sin riktiga elitdebut mot BBU i SM-premiären och som inte detta skulle räcka fick han spela center. - Det är min plats, det är här som jag vill spela och känner mig hemma.

Efter en nervös start mot BBU med ett insläppt "styrningsmål" spelade "fat" upp sig. Svenska Mästerskapen 2000 blev den turnering då Fatmir äntligen fick sitt stora erkännande och slog igenom på allvar. Fatmir gjorde den ena stormatchen efter den andra i SM och framför allt i matcherna mot BBU och Hammarby glänste han. Fatmir spelade stundtals så bra att han lätt överglänste OS-kandidaterna i Hammarby och BBU. - Det fungerar bra, även om det är hela lagets förtjänst.

Malmö vann SM-guld och Fatmir blev turneringens lirare alla kategorier. - Det känns mycket bra även om jag vet att jag är så här bra, nu är det bara att jobba vidare mot framtida mål…

Sidans topp

Det brutala slutet.

Lyckan och sorgen möttes i ett mjukt ögonblick i Nässjös Idrotthall, när DBFK Stockholms Mikael Aspegren kommer fram och tackar Malmös eldsjäl Peter Björkstrand för kampen.

På ljustavlan blickar " Svenska Mästare - DBFK Stockholm" och med tunga steg går Peter Björkstrand bort till bänken. Vi ser DBFK-spelarna hämta den ståtliga SM-bucklan på prisutdelningen och sjunga den traditionella ramsan "SM guld, SM guld, SM guld".

Peter Björkstrand deppar och tränaren Henrik Bergkvist lutar sig över honom för att trösta och tacka honom för en fantastisk final. Malmöspelarna är otröstliga i detta ögonblick och säger:

- Jag var helt förtvivlad, vi var ju så när, så nära att bli Svenska Mästare!

Det var just Mikael Aspegren som slog Malmö knock-out när det endast återstod 38 sekunder av matchen. Sekreteriatet i Nässjö idrottshall dömde Malmö för att de diskutabelt nog hållit i bollen länge än de tillåtna åtta sekunderna. Malmö åkte på straff, lagkaptenen Peter Björkstrand chansade i högra hörnet men rutinerade Miakel Aspegren lade straffen mitt i mål.

Den vackra sagan om FIFH Malmö i SM slutspelet 1999 fick sitt logiska slut efter 6 matcher, en halvlek, sex minuter och 38 sekunder. Kanske tog den dock slut ännu tidigare. När skytten Jimmy Björkstrand sargade knogen i semifinalen mot BBU och fick spela finalen bandagerad. Eller när Peter Björkstrand fick knäbesvär redan i gruppspelet men alla kan nog förstå sorgen efter 0 - 1 förlusten, men inte bitterheten.

DBFK Stockholm hade totalt dominerat svensk goalboll genom många år, man hade inte förlorat en SM-match på över två år. De fick en hård match och ett tapprare motstånd än de någonsin kunde drömma om. Malmö tränaren Henrik Bergkvist var besviken efter matchen:

- Kanske var detta vår stora chans att bli svenska mästare, det kan dröja länge innan vi får en ny sådan här chans. Tråkigt att en sekreteriatsmiss skall få avgöra var ett SM-guld skall hamna och inte spelarna på planen men mina spelare gjorde en kanonmatch och det var underbart att se deras kämpaglöd.

De som trodde att den vackra sagan om FIFH Malmö slutade denna vårsköna eftermiddag i Nässjö sporthall vet inte vad han talade om. Nu med ett och ett halvt års perspektiv på allt som hände och med facit i hand kan vi konstatera faktum.

SM-finalen var inte början på slutet utan snarare slutet på början. Efter den här matchen vände allt för FIFH Mighty Ducks. Det ungdomliga superlaget tog ny sats mot nya drömmars mål och har sedan den dagen varit den dominerande klubben i goalbollsverige.

Sidans topp

Stockholmarna.

Malmö-Stockholm har i alla tider varit en rysare inom goalbollidrotten. Frågan är bara varför. Rent statistiskt och baserat på de senaste årens resultat så är vi ju betydligt bättre än Stockholmslagen i goalboll. - Nja, vändningen kom nog först när vi värvade Mikael och Lena. Förr var det betydligt värre att möta lag från Stockholmstrakten, menar Jimmy Björkstrand.

Datumen den 16 Juni 2000 är för alltid inskriven i den svenska och skånska goalbollhistorien. Det var dagen då FIFH Mighty Ducks lät värvarbomben brista. Och vilken bomb sedan!

Två av Sveriges absolut bästa och mest meriterade spelare blir FIFH:are till hösten, båda två värvas från Brukarhusets IF efter ett i år i Stockholms-klubben.

- Vi gör en engångssatsning med turneringssegrar som det klart utpekade målet, konstaterade en belåten sportchef Jimmy Björkstrand. Spelarna, som Mighty Ducks dagen därpå presenterade på ett mycket spektakulärt sätt på sin hemsida, var:

* Lena Saarensalo, som blev svensk mästare med DBFK Stockholm 1999 och har även spelat i Göteborgsklubben SUGI. I landslaget har hon varit bofast en längre tid och tillhör de viktigaste spelarna i Sydney-truppen. På meritlistan finns både VM, EM och NM silver.

* Mikael Aspegren, som började sin karriär i Motala GBK men på sommaren 1996 bytte han klubb till DBFK Stockholm och inledde en lysande epok som gav tre SM-guld på tre år, vinst i Ottawas internationella turnering och alltid höga placeringar i alla skytteligor. Lägg därtill mängder av landskamper, EM-brons, NM-guld och mycket mer.

Men egentligen började det mycket tidigare än så här. Hösten 1999 hade Mighty Ducks stor spelarkris inför Marathongoalbollen. Malmös lagledning jobbade dag som natt på att finna en lösning och lyckades efter mycket om och men. Bo Alexandersson från Nässjö blev den enda lösningen fram till det att det en dag ringde hemma hos Jimmy Björkstrand. I andra änden fanns en av Sveriges bästa goalbollspelare, Mikael Aspegren, och undrade om han kunde spela med Malmö i "maran". - Gissa om jag blev paff, vilken möjlighet att förbättra truppen vi fick, menade Jimmy, som på den tiden enbart kände Micke genom landslaget. - Vi var landslagskompisar, varken mer eller mindre.

Sedan den dagen har sambandet Malmö–Mikael–framgång varit ett gångbart segerrecept. Självklart fick denna värvningsbomb mycket olika reaktioner i Sverige. Rädslan för Mighty Ducks stegrades nu och framför allt rivaliteten mellan Malmö och Stockholmsklubbarna BBU och Hammarby blev än mer märkbar. - Stockholmsklubbarna fick första tjing på Micke och Lena när de sökte klubb efter DBFK:s nerläggning, när de tackade nej tackade vi ja. Detta medförde att vi tog det sista steget mot att bli Sveriges bästa lag och när man är bäst är man sällan omtyckt, menar Jimmy.

Lena och Mikael har dock aldrig behövt ligga sömnlösa om nätterna tack vara klubbbytet. - Vi ville spela med det schysstaste laget, att det sedan blev Malmö har vi inte behövt ångra en enda gång, meddelar Mikael Aspegren.

Intrigerna i svensk goalboll gjorde dock att både Lena men kanske framför allt Mikael behandlades illa av den svenska landslagsledningen. - De tycket inte om oss men vem bryr sig. Med den ledning och de spelare som finns med i dagens landslag vill jag ändå inte spela där, menade Mikael som mycket oväntat ställdes utanför OS-laget till Sydney. - Det är ju skandal att åka till Sydney utan bästa laget, att inte Micke fick plats i OS-truppen är ett direkt tjänstefel, dundrade Fatmir Seremethi.

Lena Saarensalo fick visserligen åka med till Sydney men väl där blev det mycket bänknötande. Efter Sydneyresan var det tack och adjö till landslaget. - Det är inte aktuellt i fortsättningen, jag saknar lusten och viljan. Det måste vara kul att spela och det är det inte i landslaget, menade Lena.

I Malmö fick både Micke och Lena spela och som de gjorde det. Med Lena och Mikael i laget inledde Mighty Ducks en enorm epok med guld i nästan var enda turnering. Mikael tillförde lugn, rutin och vinnarkänsla i elitlaget, precis samma som Lena tillförde i utvecklingslaget. Faktum är också att både Lena och Mikael efter åren i DBFK behövde en nytändning. Mighty Ducks var rätt lag att satsa på eftersom man, till skillnad mot övriga lag, var på väg uppåt.

Det lovande Malmölaget hade nu fått de två förvärv som man behövde för att utvecklas vidare och både utvecklingslaget och elitlaget nådde snabbt stora resultat. - Klart är att vi hade nått toppen även utan Stockholmsförvärven, skillnaden var att det nu gick snabbare, menade Malmös sportchef Jimmy Björkstrand. Malmös nyförvärv har också väckt stort intresse och beundran även utanför Sverige. - Med Mikael i laget har ni fått in ytterligare en bra skytt, menade Jeff Christy i Ontario GC på Malmö Open 2000. - Lena är en av Sveriges bästa damspelare, reaktionssnabb och duktig, sa USA:s damcoach under Malmö Lady Intercup 2001. - Ni har många bra spelare i Malmö, Lena och Mikael försämrade knappast detta faktum, avslutade Sören Holmgren från Danmark.

Malmö har under alla sina 10 år som goalbollklubb varit ytterst känt för sin något "råa" humor. Många spelare skulle nog inte passa in i Malmötruppen av olika skäl men både Mikael och Lena passade perfekt. - Rent social har det aldrig varit några problem, Lena och Micke passade perfekt, de är som alla oss andra, menade Fatmir Seremethi.

Lena och Mikael är levande bevis på att man inte behöver födas som Mighty Ducks:are. Det räcker gott med adoption!

Sidans topp

"Vad ont det gör"

Känslan man får efter att Mighty Ducks förlorat eller för den skull spelat riktigt uselt och bara nått 0-0 kan närmast beskrivas som total tomhet. Det spelar ingen roll om det är damerna eller herrarna, känslan av total tomhet sitter där någonstans i magtrakten - klockrent.

Varför i hela fridens namn gör det så fruktansvärt ont att förlora eller spela dåligt?

Är det bara Mighty Ducks lirare som känner så här? Jag tror det. Jag skall inte försöka förklara varför dom andra inte kan känna på samma sätt för sitt lag. Nej, jag skall förklara varför Mighty Ducks.are har förmågan, för det är faktiskt en förmåga, att lida på ett så passionerat sätt som bara en "anka" kan göra.

För det första - Tron.

Jag (och många med mig) anser inte att man föds till Mighty Ducks:are. Mighty Ducks:are är något man själv väljer att bli. Det är ett medvetet val.

Självklart förekommer det påverkan av allt som sker runt och kring en men i och med att man själv väljer har man lagt grunden för ett av de viktigaste sakerna här i livet - tron. Väljer man att spela för FIFH Mighty Ducks gör man det för att man gillar det och tror på dem. Tron är så oerhört viktig, allt för många ger upp sin tro på ett alldeles för enkelt sätt. Fenomenet, dvs. att ge upp sin tro för tillfälliga motgångar, kan sammanfattas med ett ord - medgångsspelare - spelare som exempelvis byter klubb för att man inte platsar i start trean - svikare är ett annat ord. Jag tror att jag kan slå fast att Mighty Ducks har få medgångsspelare!

Mighty Ducks har en stor, trogen och lojal trupp. Trots att inte alltid framgångarna har stått som spön i backen har klubben alltid bestått.

För det andra - Känsla.

OK, du har nu valt att lira för Mighty Ducks för att du tror på dom. Varför tror du på just Mighty Ducks? Personligen tror jag på de mäktiga ankorna för att Mighty Ducks för mig står för lika mycket idrottsliga prestationer som saker runt omkring. Idrottsliga prestationer? Björkstrand, "Lilloket" Persson, Seremethi, Masic, Nyberg, Aspegren, Saarensalo, Svensson. jubel, grisspel etc.

Runt omkring? FIFH-Hallen, Siciliana, Latinskolan, Azalée, Allans Korv, alla supportrar etc. På något odefinierbart sätt känner jag att jag kan ställa mig bakom allt detta och viktigast av allt - identifiera mig med det.

För det tredje - Fasthet.

När man väl valt ändrar man sig inte. Tror man på något så tror man ju på något. När man väl tror på något kommer alla försök att omkullkasta den tron bara att befästa den. Jag har valt Mighty Ducks, av egen fri vilja, för att jag gillar dom, jag kan identifiera mig med dom och för att jag tror på dom.

För det fjärde - Stolthet.

Mighty Ducks:are är stolta. Inte stolta i ordets negativa betydelse. Inte på det sättet att vi inte kan hålla med om att vi inte gör allting på bästa möjliga sätt jämt. Nej, vi kan rakryggat erkänna att vi gjorde en dålig match och att vi borde kunnat prestera bättre utan att förlora vår stolthet. Vi är stolta över att förmånen att spela i ett sånt fint lag som Mighty Ducks. Vi är stolta över våra svart-röda färger med dom gula revärerna givetvis. Vi är stolta över att fortfarande kunna tillhöra ett lag eller rättare sagt tro på någonting oavsett den idrottsliga prestationen på banan.

För det femte - Hoppet.

Mighty Ducks:are kan alltid leva på hoppet. Hoppet om att det omöjliga kan inträffa. Hoppet överger aldrig en Mighty Ducks:are hur mörkt det än ser ut. Tänk om allt vi trodde på alltid infriades. Tänk om det en dag skulle slå fel, att det ni trodde på inte infriades. Vad skulle ni då ha kvar? Ingenting, inte ett smack eftersom ni aldrig skulle kunna leva på hoppet.

För det sjätte - Kärlek.

Vad är det som kan få en att känna att man har en stor knut i magen? Jo, kärlek. Kan man vara kär i eller älska ett lag?

Förstår ni nu - varför det kan göra så förbannat ont ibland?!

Forza Mighty Ducks - från en i gänget!

Sidans topp

Den röda tråden.

Bröder, gamla polare, en del tur, en jäkla klubbkänsla och att alltid hålla vad man lovar visar sig vara basen för FIFH Mighty Ducks framgångar.

Det hela började med att Peter Björkstrand tog med sin bror Jimmy för att låta honom testa goalboll. Efter ett antal försök och flera timmars övertalning började Jimmy att spela. Samma sak var det med Fatmir Seremethi, som tog med båda sina bröder Florim och Baskim.

Genom åren har spelare kommit och gått i klubben, många med rena anknytningar till de spelare som redan ingått i laget.

Gamla polare har visat sig vara den punkt som betytt mest för klubben genom tiderna. Peter Fork, Anna Rosberg, Christian Andersson, Jimmy Björkstrand, Sarah Winberg, Johan Magnusson, Florim Seremthi, Konrad Ekenberg, Baskim Seremthi och Steve Olsson, listan kan göras hur lång som helst.

Klubben har också tidvis haft en del tur. Sektionen har många gånger, framför allt de inledande åren, varit nära att urholkas på folk. Just i dessa lägen har man funnit nya intresserade personer.

Klubbkänslan har det heller aldrig varit något fel på. Malmö har alltid varit känt i Sverige för sin "råa tongång". Detta har dock sällan varit negativt för Malmö utan snarare tvärtom.

Den speciella klubbanda, som mer kan liknas vid musketörandan, "en för alla, alla för en", har i många fall varit ifrågasatt men alltså mycket positiv och framgångsrik för alla inblandade.

En annan grundsten för Malmös goalbollverksamhet har varit att klubben alltid hållet vad man lovat. Föreningen har gång på gång sagt att man värnar om goalbollens fortlevande och utveckling i Sverige. Detta är i och för sig inget speciellt nytt och det säger sig de flesta klubbar i Sverige göra. Enda skillnaden är den att Malmö också hållit vad man lovade. Man arrangerade prova på dagar, nybörjarturneringar, domarkurser och mycket annat men det mesta fick ställas in för att ingen annan klubb brydde sig.

Sidans topp

Sluta aldrig att uppröra, Malmö!

Lindes pågar, äckligt disciplinerat, grisgoalboll är uttryck som man symboliserar med Mighty Ducks. För även om man inte är Mighty Ducks-anhängare kan man inte i sin vildaste fantasi tro att svensk goalboll hade varit vad den är idag, utan Malmö. Allt sedan dess att Malmö började inse vad goalbollen egentligen handlar om - att vinna - så har Malmö varit ett lag som väckte känslor, irritation och ibland till och med hat.

Under Malmös kräftgång under mitten av 90-talet var intresset lågt och näst intill obefintligt trots att klubben försökte att spela en rolig goalboll utan att kunskap eller material för det. Man hörde aldrig talas om Malmö i någon typ av massmedia, detta helt enkelt därför man inte var en ordentlig utmanare till SM-guldet på samma sätt som man numera har varit sedan 1999.

Sanningen är också den att Malmö inte upprörde någon, folk kände varken hat eller kärlek mot klubben utan - ingenting!!!! Man gjorde helt enkelt en slät figur

När sedan Malmöspelarna insåg vad sporten gick ut på, nämligen att vinna, och man började spela därefter ökade intresset successivt. I slutet av 90-talet svallade känslorna över runt den kontroversiella Skåne-klubben när man enligt många värvat ihop ett topplag genom att fånga Mikael Aspegren och Lena Saarensalo. Intresset för Malmö sköt i höjden och alla - motståndare, publik och massmedia - ville se laget man älskade att hata.

Vem minns inte Malmös defensiva säkerhetsspel, det s.k "maskspelet" i SM 2000 när det bara handlade om en sak de sista minuterna, att hålla tätt. Eller varför inte Malmös spel efter modellen äckligt disciplinerat i matchen mot Hammarby i fjolårets Marathonturnering. Kanske inte goalboll som den borde spelas men få kan förneka att den väckte intresse och känslor.

Mighty Ducks är ett lag som inte lämnar någon oberörd - oavsett om man är supporter eller ej. Klubben visar inte någon som helst respekt för traditioner eller vad den svenska goalboll-eliten tyckte.

Laget bjuder på mängder av intressanta profiler såsom bröderna Björkstrand som redan fanns i klubben och de inhysta Stockholmarna Mikael Aspegren och Lena Saarensalo. Profiler som lyckades skapa rubriker nästan dagligen och som fullständigt ignorerade vad andra tycker om dem.

På planen härjade inte en stjärna utan ett gäng fysiska jättar som kämpar grymt hårt för varandra. Gris-goalboll i sin ädlaste form praktiseras med en uppkäftig glädje av legoarmén från Skåne.

Och det viktigaste av allt, man är stolta över det!

Malmö kan med bred marginal också skryta med att vara den klubb i Sverige som synts mest i massmedia. Helt enkelt för att spelet som Malmö praktiserar väcker känslor och berör. Det är därför som man med lite sorg kan konstatera att övriga svenska goalboll-klubbar kallar sig själv för positivt spelande lag med enbart gladgoalboll på programmet. Dessutom hävdar man att detta skall dra nya spelare, mer publik och mer mediaintresse till idrotten. Pyttsan säger vi!

Det som goalbollfolk i Sverige vill se är ett FIFH Mighty Ducks med enbart lirare som hela tiden bjuder den tre man stora publiken på goalbollsamba. Grisspelet är som bortblåst och alla lag ser lika dana ut, spelar likadant och vinner lika mycket. Visst är tanken fin, men måtte det aldrig hända.

Vad finns det för positivt med en sådan utveckling. Vi hittar inte ett enda svar. Malmö är för alla i svensk goalboll grisspelets pappor, varför kan man inte bara acceptera detta och låta Mighty Ducks vara riksbusar?

Med risk för att bli halshuggna passar vi också på att föreslå att fler lag ska hitta sin egen stil och sitt eget sätt att spela goalboll på, kanske skulle man studera Malmös defensiva variant.

Goalboll blir måhända sämre men underhållningen och intresset från publik och media skulle bli oslagbart!!

Tack för tio fina år!!!

Lagledningen för FIFH Mighty Ducks under det tionde året.

Peter, Jimmy, Mikael

Sidans topp